Hadîthen som Salaf rapporterade mot Djahmiyyah

Djubayr bin Muhammad bin Djubayr bin Mut´im berättade från sin fader som berättade från sin fader som sade:

En beduin kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Allâhs sändebud! Liven går under, familjerna hungrar och egendomarna ödeläggs. Be din Herre om regn för oss. Vi ber Allâh medla inför dig och dig inför Allâh.” Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Fri är Allâh från brister! Fri är Allâh från brister!” Han fortsatte säga så till dess att det syntes på hans följeslagares ansikten. Därefter sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Ve dig! Allâh skall inte bes om medling inför någon av Sin skapelse. Ve dig! Vet du vem Allâh är? Allâh är ovanför Sin tron och Hans tron är ovanför Hans himlar. Han är såhär ovanför den – Wahb visade med sin hand och formade den lik en kupol. Abûl-Azhar visade också – och den låter på grund av Honom liksom en ryttares sadel låter.”1

Måhända människor som är sysselsatta med hadîther försvagar denna hadîth och på så sätt stödjer Djahmiyyah ehuru de inte begriper deras dogm eller vilken förnekelse som den består av. En annan anledning är att de förkastar det som nämns i samband med sadeln. Det gjorde bland andra historikern Abûl-Qâsim [bin ´Asâkir]. Deras argument är att Muhammad bin Ishâq är ensam om att återberätta den från Ya´qûb bin ´Utbah, från Djubayr. Andra säger att Muhammad bin Ishâq sade inte vem som har berättat den för honom, vilket innebär att berättarkedjan kan vara avbruten. Andra argumenterar med vissa lärdas uttalanden om Ibn Ishâq. Trots det har denna hadîth och andra hadîther med liknande formuleringar och betydelser alltid rapporterats bland de lärda. Salafs imamer har alltid rapporterat dem vidare, dels för att bekräfta dem, dels för att avvisa Djahmiyyah som opponerar sig dem. Alltså accepterade de dem. Också Imâm Ibn Khuzaymah (som tog sig an i sin bok ”at-Tawhîd” att endast nämna hadîther som återberättas av pålitliga återberättare med sammanbundna kedjor) tog med den.

1Abû Dâwûd (4726) och at-Tabarânî i ”al-Mu´djam al-Kabîr” (1547). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´îf Sunan Abî Dâwûd” (1017), god enligt Ibn-ul-Qayyim i ”Mukhtasar-us-Sawâ´iq al-Mursalah” (3/1068).