Graven! Graven!

Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/137-138)

al-Bukhârî återberättade att ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) såg Anas bin Mâlik be vid en grav varvid han sade:

”Graven! Graven!”

Det bevisar att profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbud mot bön vid gravar var djupt rotat i följeslagarna. I övrigt bevisar inte Anas (radhiya Allâhu ´anh) handling att han ansåg sin handling vara tillåten, ty det är möjligt att han inte såg graven eller ens visste att det var en grav som låg där eller att han inte tänkte på den. Då ´Umar (radhiya Allâhu ´anh) påminde honom reagerade han. Abû Sa´îd al-Khudrî (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Hela jorden är en böneplats frånsett begravningsplatsen och badhuset.”1

Tydligare än så är att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjöd bön mot grav. En grav ska alltså inte finnas mellan den bedjande och Ka´bah. Abû Marthad al-Ghanawî (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Sitt inte på gravar och be inte mot dem.”2

1Ahmad (3/83), Abû Dâwûd (492), at-Tirmidhî (317) och Ibn Mâdjah (745).

2Muslim (972).