Gratis undervisning

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَجَاء مِنْ أَقْصَى الْمَدِينَةِ رَجُلٌ يَسْعَى قَالَ يَا قَوْمِ اتَّبِعُوا الْمُرْسَلِينَ اتَّبِعُوا مَن لاَّ يَسْأَلُكُمْ أَجْرًا وَهُم مُّهْتَدُونَ

Då kom en man springande från stadens andra ände och ropade: ”Lyssna, mitt folk, till budbärarna! Lyssna till dem som inte begär någon ersättning av er och som är rätt vägledda!”1

Denna vers bevisar att det åligger sändebudens anhängare, de lärda och andra, att lära ut gratis och inte kräva någon ersättning för det. Det är inte korrekt att ta betalt för att lära ut Qur’ânen, dogmer eller kunskap om det lovliga och olovliga…

Dessa bevis bevisar att det är otillåtet att ta emot ersättning för att lära ut Qur’ânen och andra religiösa ämnen. De som delar denna åsikt är bland andra Imâm Ahmad i en av sina åsikter, Abû Hanîfah, adh-Dhahhâk bin Qays och ´Atâ’.

az-Zuhrî och Ishâq föraktade Qur’ân-undervisning mot betalning. ´Abdullâh bin Shaqîq sade:

Betalningen som lärarna tar emot är mutor.”

Till de lärda som föraktade undervisning i utbyte mot betalning hör al-Hasan, Ibn Sîrîn, Tâwûs, ash-Sha´bî och an-Nakha´î. Det nämnde Ibn Qudâmah i ”al-Mughnî” och sade:

Tillsynes anser Imâm Ahmad att man får ta betalt om man inte sätter det som ett krav.”

De flesta lärda anser det vara tillåtet att undervisa Qur’ânen mot betalning. Den åsikten har Mâlik och ash-Shâfi´î. Lärda som Abû Qulâbah, Abû Thawr och Ibn-ul-Mundhir ansåg det vara tillåtet för lärarna att få betalt. Abû Tâlib berättade att Ahmad sade:

Jag tycker att han skall lära ut istället för att bero på dessa makthavare eller lekmän eller ta lån för att göra affärer och sedan inte klara av att betala tillbaka lånen, varpå han träffar Allâh med (ta´âlâ) folks insättningar på axlarna. Jag föredrar alltså undervisning.”

Det bevisar att hans åsikt är att handlingen är föraktfull, inte förbjuden. Så sade Ibn Qudâmah i ”al-Mughnî”.

De lärda som tillåter undervisning mot betalning argumenterar med hadîthen hos al-Bukhârî och Muslim som rapporteras via Sahl bin Sa´d as-Sâ´idî (radhiya Allâhu ´anh) som sade:

En kvinna kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Allâhs sändebud! Jag ger bort mig själv till dig.” Medan hon stod där en lång stund reste sig en man upp och sade: ”Allâhs sändebud! Gift bort henne till mig om inte du behöver henne.” Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Har du något att ge till henne i brudgåva?” Han sade: ”Jag har bara mitt höftskynke.” Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Om du ger bort ditt höftskynke till henne blir du kvar utan höftskynke.” Mannen började leta efter något annat, kom tillbaka och sade: ”Jag kan inte hitta något.” Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Leta, om det så skulle vara en järnring.” Han letade förgäves. Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Har du memorerat något ur Qur’ânen?” Han svarade: ”Ja”, och nämnde några suror. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Jag gifter bort henne till dig mot det som du har memorerat ur Qur’ânen.” I en annan formulering står det: ”Jag låter dig äga henne mot det som du har memorerat ur Qur’ânen.”

Poängen, säger de, ligger i att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lät Qur’ân-undervisningen ersätta hennes brudgåva. Det är ett konkret bevis för att Qur’ân-undervisning mot betalning är tillåten.

Vissa lärda avvisar denna bevisning och säger att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gifte bort honom utan brudgåva för att ära honom för det som hade memorerat ur Qur’ânen och att undervisningen var inte alls någon brudgåva. Det resonemanget är emellertid avvisat av andra formuleringar som finns i Muslims ”as-Sahîh” däribland:

Ge dig iväg. Jag har gift bort henne till dig. Se till att lära henne Qur’ânen.”

Hos Abû Dâwûd står det:

Lär henne 20 verser så är hon din kvinna.”

De argumenterar även med den allmänna hadîthen som rapporteras av al-Bukhârî via Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ):

Det som ni har mest rätt att ta betalt för är Allâhs skrift.”

De säger att även om hadîthen handlar om exorcism med hjälp av Qur’ânen, så ligger poängen i den allmänna formuleringen och inte i den specifika orsaken. Dock är skillnaden mellan ersättning för exorcism och undervisning mot betalning uppenbar2.

Jag tycker – och Allâh vet bättre – att så länge människan inte är tvungen att ta betalt för att lära ut Qur’ânen, dogm och kunskap om det lovliga och olovliga, så är det bättre att inte göra det på grund av de angivna bevisen. Och om hon är tvungen så får hon ta det som krävs från muslimernas finansdepartement. Tillsynes är inkomsten från finansdepartementet ett bidrag för undervisningen, inte en ersättning. Det är alltså bättre för den som har berikats av Allâh att avstå från betalning mot undervisning och Allâh (ta´âlâ) vet bättre.

136:20-21