Gråt över synder

al-Bukhârî sade:

530 – ´Amr bin Zurârah berättade för oss: ´Abdul-Wâhid bin Wâsil Abû ´Ubaydah al-Haddâd underrättade oss, från ´Uthmân bin Abî Rawwâd (´Abdul-´Azîzs bror): Jag hörde az-Zuhrî säga:

”Jag kom in till Anas bin Mâlik i Damaskus och såg honom gråta. Jag sade: ”Varför gråter du?” Han sade: ”Det enda som jag fortfarande känner igen av det som jag har varit med om är den här bönen – och även den här bönen har gått förlorad.”

Hadîthen bevisar att det är tillåtet att gråta över en förlorad religiös angelägenhet eller gjorda synder. Den som gråter på grund av en utebliven plikt gör så på grund av en synd. Tvivelsutan lider varje människa med liv i hjärtat när hon ser gjorda synder eller uteblivna plikter. Personen som har lätt för att gråta kommer även att göra det.

En persons gråt över Allâhs försummade rättigheter eller synder är helt klart ett bevis på att han är ångerfull, vilket är ett av ångerns villkor. Ty den ångerfulle tänker inte återfalla i synden.

Om fallet var såhär på Anas bin Mâliks tid, vad skall då vi säga idag? Dagens förlust är ju naturligtvis mycket större. Numera har vi folk som säger att de är muslimer samtidigt som de hånar folk som ber, oavsett om de hånar bönen i sig eller samlinsbönen.