al-Bukhârî sade:

6014 – Ismâ´îl bin Uways sade: Mâlik berättade för mig, från Yahyâ bin Sa´îd som sade: Abû Bakr bin Muhammad underrättade mig från ´Amrah, från ´Â’ishah, från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som sade:

“Djibrîl beordrade mig att ta hand om grannen så pass att jag trodde att han skulle låta honom ärva.”

“Djibrîl beordrade mig att ta hand om grannen så pass att jag trodde att han skulle låta honom ärva.” – Det vill säga på Allâhs order att grannen ärver sin granne. Det finns delade uppfattningar om denna arvsrätt:

1 – Det har sagts att grannen medverkar i arvet tillsammans med släktingarna.

2 – Det har sagts att grannen får samma status som dem som ärver via lydnad och bevarandet av band.

Den första är mer korrekt eftersom den andra har ägt rum. Hadîthen tyder dock på att denna arvsrätt aldrig har ägt rum.

Ibn Abî Djamrah sade:

“Det finns två typer av arv. Materiell och immateriell. Här är det den materiella som är avsedd. Immateriellt arv är kunskap. Det kan vara möjligt att även den berörs här, ty det hör till grannens rättighet att hans granne lär honom det han är i behov av och Allâh vet bättre.”

Ordet “granne” omfattar Muslimen och den otrogne, den fromme och den syndige, vännen och fienden, den främmande och stadsbon, den nyttige och den skadlige, den som är nära en och den som är långt borta från en.

´Abdullâh bin ´Amr, en av dem som rapporterade hadîthen, förstod den som allmän. Varje gång han slaktade ett lamm, gav han även till sin judiske granne. Detta rapporteras av al-Bukhârî i “al-Adab al-Mufrad” och at-Tirmidhî som sade att rapporteringen var god.

al-Qurtubî sade:

“Granne kan vara en som bor tillsammans med en under samma tak och det kan vara en som bor bredvid ens bostad och det är det mest förekommande.”

Shaykh Abû Muhammad bin Abî Djamrah sade:

“Det hör till den fullkomliga tron att ta hand om grannen. Man brukade ta hand om sina grannar på den hedniska tiden. Det gör man om man behandlar dem på ett fint sätt utmed ens kapacitet. Exempel på det är att man skänker dem gåvor, hälsar på dem, ler dem i ansiktet, undrar om de behöver något, hjälper dem med det de behöver och så vidare. Likaså skall man avvärja allt ont från dem oavsett om ondskan är materiell eller immateriell.

Behandlingen av en rättfärdig granne varierar från behandlingen av en syndig granne. Däremot har de båda en gemensam nämnare: man skall vilja dem gott, tillrättavisa dem på ett fint sätt, be för deras vägledning och låta bli att besvära dem förutom om det fordrar att man besvärar dem med tal eller handling. Vad den rättfärdige grannen beträffar, så gäller honom allt det som tidigare har nämnts. Den syndige grannen skall man hindra från att synda på ett fint sätt utmed nivåerna som påbud av gott och förbud av ont består av. Den otrogne grannen skall man presentera islam för och visa dess fina drag och kalla till den på ett vänligt sätt. Den syndige grannen skall också uppmanas och förbjudas på ett vänligt sätt samtidigt som man döljer hans fel för andra. Antingen gagnas han av det eller så bojkottas han som straff efter att ha talat om för honom orsaken till bojkotten så att han sluta synda.”