Från liknelse till förnekelse

Imâm al-Djuwaynî sade:

”Jag brukade vara rädd för att bruka ord som höghet, resning och nedstigning för att inte begränsa och likna Allâh vid skapelsen. Ändå brukade jag läsa i Qur’ânen och Sunnah vad som anvisar att betydelserna däri är verkliga. Jag såg hur sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) uttryckligt beskrev sin Herre på det viset. Självklart visste jag att alla sorters människor satt hos honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam); ädla, kunniga, okunniga, smarta, osmarta, beduiner och respektlösa människor. Trots det kommenterade han inte egenskaperna som han beskrev sin Herre med, varken konkret eller ens tillsynes. Till skillnad från mina skolastiska lärare vinklade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte egenskaperna från deras bokstavliga betydelser. De tolkade exempelvis resningen som erövring och nedstigningen som nedsänkt order. Jag såg inte att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varnade människorna för att bokstavligt tro på egenskaperna som han förkunnade, däribland högheten och händerna. Det finns inte en enda rapportering från honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som säger att egenskaperna har en annan, dold, betydelse, som att höghet betyder hög status eller att hand betyder ynnest och förmåga.”1

Han klargjorde orsaken till att de senare generationerna överlag tolkar versen om resningen på ett sätt som motstrider Salafs förståelse. De förstår resningen på ett vis som är typiskt skapelsen. Det i sig är liknelse. Alltså avfärdar de liknelsen genom att tolka resningen som erövring.

Det märkliga är att de flyr från liknelse och hamnar istället i något som är mycket värre. Det kan sammanfattas såhär:

1 – Förnekelse. De förnekar Allâhs verkliga höghet över skapelsen som tillkommer Honom (ta´âlâ). Det framstår tydligt i Imâm al-Djuwaynîs ord.

2 – De fastställer en partner till Allâh som tvistar med Honom om Hans order. Språkligt sett uppstår en erövring endast efter en strid, något du kan läsa om i al-Baghawîs och Ibn-ul-A´râbîs uttalanden. Abû Sulaymân Dâwûd bin ´Alî berättade:

”Vi var hos Ibn-ul-A´râbî när en man kom till honom och sade: ”Vad betyder Allâhs (ta´âlâ) ord:

الرَّحْمَنُ عَلَى الْعَرْشِ اسْتَوَى

”Den Nåderike har rest Sig över tronen.”?

Han svarade: ”Han är ovanför Sin tron precis som Han (´azza wa djall) har sagt om Sig själv.” Han sade: ”Abû ´Abdillâh! Det är inte betydelsen. Det betyder att Han tog makten (استولى).” Han sade: ”Tyst med dig. Ingen tar makten över någon utan att han har en rival. Den som besegrar den andre har tagit makten. Har du inte hört an-Nâbighah säga:

En som du eller som du hinner före

den snabba hästen hinner före om den tar makten (استولى) över målet2

Dess berättarkedja är autentisk från honom. Ibn Naftûyah an-Nahawî argumenterade med det i ”ar-Radd ´alâl-Djahmiyyah”.

1Risâlah fî Ithbât-il-Istiwâ’ wal-Fawqiyyah, sid. 32

2Sharh Usûl I´tiqâd Ahl-is-Sunnah wal-Djamâ´ah (3/401).