Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh Sahîh al-Bukhârî (3/290-291)

al-Bukhârî (rahimahullâh) sade:

781 – ´Abdullâh bin Yûsuf berättade för oss: Mâlik underrättade oss, från Abûz-Zinâd, från al-A´radj, från Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh), som berättade att Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Om någon av er säger ‘Âmîn’ och änglarna i himlen säger ‘Âmîn’, såtillvida att de är överensstämmande, förlåts han för sina tidigare synder.”1

Tillsynes täcker handlingen även de stora synderna. Det sägs dock att denna oinskränkta hadith tolkas i ljuset av den inskränkta hadith som säger:

”De fem bönerna, från en fredagsbön till nästa fredagsbön och från en Ramadhân till nästa Ramadhân, stryker bort allt däremellan så länge de stora synderna undviks.”2

Om inte bönen, som är islams största pelare efter trosbekännelsen, stryker synder så länge inte de stora synderna undviks, är det än mer osannolikt att några andra handlingar gör det.

Det har också sagts att hadithen berör dygder och att dygder inte ska uppskattas av analogier. Om föreskriften fastställer en handlings dygd, är det obligatoriskt att anamma den oinskränkt. Ett annat exempel på det är hadithen:

”Den som vallfärdar utan att vara oanständig eller syndig återvänder som den dag hans moder födde honom.”3

I vilket fall som helst hoppas människan på att hadithen är allmän. Hon ska dock inte förlita sig på den blint och fastslå att liknande handlingar stryker såväl små som stora synder. Dessa handlingar är trots allt mindre än bönen – och bönen stryker bara små synder. Det är alltså ovist att resonera på det sättet. Därför ska människan dels hoppas på dygden, dels inte förlita sig på den på ett självbedrägligt vis.