Förkunnandet bakom imamen gäller endast vid behov

Ingen förkunnade imamens ord på Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans kalifers tid. Men vid ett tillfälle när profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) blev sjuk förkunnade Abû Bakr hans Takbîr så att människorna kunde höra.

Baserat på det är de lärda enade om att förkunnandet inte är rekommenderat. Det är faktiskt föraktfullt om det inte finns något behov av det. Exempel på behov är imamens svaga röst, samlingens avstånd från imamen och liknande. De lärda har delade åsikter om förkunnandet i detta fall. Den kända åsikten från Ahmad och den mest korrekta åsikten från Mâlik är att handlingen är tillåten.

Om det inte finns något behov är handlingen en innovation. Många har till och med att sagt att handlingen är föraktfull. Vissa av Mâliks och Ahmads följeslagare har till och med sagt att förkunnarens bön är ogiltig i detta fall om det inte finns något behov av det. I så fall anser ingen det vara rekommenderat.

Den som fortsätter anse att handlingen är en dyrkan skall minst sagt straffas.