Det har bekräftats i Sunnah att när profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare satt med honom var de så stilla att det verkade som att fåglar satt på deras huvuden. De skämdes för att titta på profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).

En dag befallde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ´Abdullâh bin Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) att läsa Qur’ânen för honom. Ibn Mas´ûd sade: ”Allâhs sändebud! Skall jag läsa Qur’ânen för dig när den har uppenbarats för dig?” Då sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Jag vill höra den från någon annan.”

Vari ligger poängen? När Ibn Mas´ûd hade kommit till Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَكَيْفَ إِذَا جِئْنَا مِن كُلِّ أمَّةٍ بِشَهِيدٍ وَجِئْنَا بِكَ عَلَى هَؤُلاء شَهِيدًا

”Hur [skall det gå för dem den Dag], då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram och även dig vittna mot dem.”1

sade han: ”En av dem gestikulerade mot mig. Jag tittade upp och såg hur Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade tårar i ögonen.”

Poängen ligger i att han tittade ned utav respekt för profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Han lade inte märke till att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade blivit rädd för situationen då varje profet kommer i form av ett vittne och att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) skall vittna mot dem varpå han fick tårar i ögonen. Han märkte inte av det förrän en av dem uppmärksammade honom om det.