Fel ska korrigeras, inte förtigas

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (904)

Jag gillar hur en av dagens kallare sade:

Vi samarbetar om det som vi är ense och ursäktar varandra inom det som vi är oense.”

Dock ska det inte förstås oinskränkt. Jag anser att den första halvan av frasen är helt korrekt; vi samarbetar om det som vi är ense. Den andra halvan måste dock begränsas med föreskrivna texter, däribland profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

Religionen är välvilja.” De sade: ”Mot vem, Allâhs sändebud?” Han sade: ”Mot Allâh, Hans skrift, Hans sändebud, muslimernas ledare och lekmän.”1

Om dessa människor är oense, måste de ha en så kallad akademisk anda, men inte obegränsat. Med andra ord är det inte fritt fram att häda eller gå vilse bäst man vill. Om en anser att en hadith är autentisk och en annan anser att den bara är god, skiljer sig deras fall inte från de gamla lärdes fall. Muslim tyckte inte som al-Bukhârî, at-Tirmidhî tyckte inte heller som al-Bukhârî gällande flera hadither. Ingetdera orsakade osämja mellan dem. Varför inte det? Därför att de utgick från en liknande princip som dock var tyglad med välvilja. De som tycker olika måste ha denna akademiska anda och förstå att förstånd och uppoffring varierar. Allas mål ska dock vara att uppriktigt tjäna Sunnah och Hadith. Därefter skadas de inte av att ha händerna olika efter Rukû´. Det viktiga är att de råder varandra. Religionen är trots allt välvilja.

1Muslim (55).