Fâtimah och Fadak

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَآتِ ذَا الْقُرْبَى حَقَّهُ وَالْمِسْكِينَ وَابْنَ السَّبِيلِ وَلاَ تُبَذِّرْ تَبْذِيرًا

”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar och [ge till] den behövande och vandringsmannen, men slösa inte över all måtta.”1

Hâfidh Abû Bakr al-Bazzâr sade: ´Abbâd bin Ya´qûb berättade för oss: Abû Yahyâ at-Tamîmî berättade för oss: Fudhayl bin Marzûq berättade för oss, från ´Atiyyah, från Abû Sa´îd som sade:

”När:

وَآتِ ذَا الْقُرْبَى

”Och ge den nära anförvanten…”

uppenbarades kallade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) på Fâtimah och gav henne oasen Fadak.”

Därefter sade han:

”Vi känner inte att någon frånsett Abû Yahyâ at-Tamîmî och Humayd bin Hammâd bin Abîl-Khawwâz har rapporterat den från Fudhayl bin Marzûq.”

Även om berättarkedjan är autentisk så är hadîthen problematisk. Ty versen uppenbarades i Makkah medan Fadak erövrades tillsammans med Khaybar, sju år efter utvandringen. Hur går det ihop? Alltså är hadîthen munkar2 och påminner mest om ett påhitt från Râfidhah.

117:26

2Imâm Muslim an-Naysâbûrî sade: ”Munkar kännetecknas av att återberättarens hadîth antingen motstrider eller också knappast stämmer överens med den hadîth som rapporteras av män med minne och sunt tillstånd.” (Sahîh Muslim (1/56)) an-Nawawî sade: ”Detta är betydelsen av den avslagna typen av Munkar.” (Sharh Sahîh Muslim (1/56))