Ett vist kall prioriterar det viktigaste

Allâh berömde Luqmân för att ha gett honom vishet. Han nämnde den väldiga principen och klargjorde något av visheten som Han hade gett honom:

يَا بُنَيَّ لَا تُشْرِكْ بِاللَّهِ إِنَّ الشِّرْكَ لَظُلْمٌ عَظِيمٌ

”Käre son! Avguda inte med Allâh; avguderiet är att begå en svår orätt!”1

Vishet innebär att lägga saker och ting på rätt plats. Det hörde till Luqmâns och alla andra kallares vishet att lägga saker och ting på rätt plats. Alla profeter var lärda; de lade saker och ting på rätt plats. Deras kall var baserat på denna vishet och så kallade de på människorna.

Det hör till visheten att prioritera det viktigaste. I Mu´âdhs (radhiya Allâhu ´anh) hadîth klargör Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) metodiken för kallet till Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) religion:

”Du kommer att komma till ett folk från Bokens anhängare. Låt det första som du kallar dem till vara att det inte finns någon sann gud utom Allâh…”

Därefter nämnde han bönen och sedan allmosan. På samma sätt kallade Luqmân sin son först till Tawhîd och förbjöd honom avguderi. Efter det befallde han honom att be, påbjuda det goda och förbjuda det onda. Det bevisar hans vishet.

Det hör till visheten att du följer profeternas (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam) metodik när du skall kalla folket till Allâhs religion och lära dem den; prioritera det viktigaste. Det råder inga tvivel om att troslära, Tawhîd och rening av förstånd och samhällen från avguderiet är det grundläggande fundamentet som inte får föregås av något annat. Den som avviker från den metodiken och tillämpar en annan har gått vilse:

يَا بُنَيَّ لَا تُشْرِكْ بِاللَّهِ إِنَّ الشِّرْكَ لَظُلْمٌ عَظِيمٌ

”Käre son! Avguda inte med Allâh; avguderiet är att begå en svår orätt!”

Inget är allvarligare än avguderi med Allâh. Ty det är en oförlåtlig synd:

إِنَّ اللّهَ لاَ يَغْفِرُ أَن يُشْرَكَ بِهِ وَيَغْفِرُ مَا دُونَ ذَلِكَ لِمَن يَشَاء

”Allâh förlåter inte dem som avgudar med Honom, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder.”2

وَمَن يُشْرِكْ بِاللَّهِ فَكَأَنَّمَا خَرَّ مِنَ السَّمَاء فَتَخْطَفُهُ الطَّيْرُ أَوْ تَهْوِي بِهِ الرِّيحُ فِي مَكَانٍ سَحِيقٍ

”Den som avgudar med Allâh är det som om han störtade från skyn och blev fåglarnas rov, eller fördes långt bort av vinden till en okänd plats.”3

´Abdullâh (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”När versen

الَّذِينَ آمَنُواْ وَلَمْ يَلْبِسُواْ إِيمَانَهُم بِظُلْمٍ أُوْلَئِكَ لَهُمُ الأَمْنُ وَهُم مُّهْتَدُونَ

”[Det är] de som tror och inte låter sin tro förmörkas av orätt som de begår. De kan känna sig trygga; de har funnit den rätta vägen.”4

uppenbarades blev profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare besvärade och sade: ”Vem av oss begår inte sig själv orätt?” Då sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Det är inte som ni tror. Det handlar om vad Luqmân sade till sin son:

يَا بُنَيَّ لَا تُشْرِكْ بِاللَّهِ إِنَّ الشِّرْكَ لَظُلْمٌ عَظِيمٌ

”Käre son! Avguda inte med Allâh; avguderiet är att begå en svår orätt!”5

Han klargjorde för dem att när avguderiet nämns oinskränkt så syftar det på större avguderi och den större otron vars utövare förtjänar Allâhs stränga vrede och eviga straff.

131:13

24:48

322:31

46:82

5al-Bukhârî (6538).