Enighet – inte oenighet – är nåd

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir al-Barrâk

Irshâd-ul-´Ibâd ilâ Ma´ânî Lum´at-il-I´tiqâd, sid. 134-135

Imâm Ibn Qudâmah (rahimahullâh) sade:

”Beträffande tillskrivning till en imam inom förgreningsfrågor – såsom de fyra grupperna – så är den inte klandervärd. Ty meningsskiljaktigheter inom förgreningsfrågor är nåd.”

Frasen att ”meningsskiljaktigheter inom förgreningsfrågor är nåd” kan diskuteras och är inte alls accepterad eftersom den saknar bevis. Meningsskiljaktigheter sker utav Allâhs vishet. Han låter slavarna vara oense. Ibland är alla oeniga klandervärda, ibland är bara en sida berömvärd till skillnad från en annan, ibland är alla berömvärda; alla beröms för sin nedlagda möda, strävan efter sanningen och iver efter riktigheten. De beröms inte för sin oenighet utan för sin enighet. Enighet är ett föreskrivet mål. Det är enighet som medför nåd, inte oenighet. Den raka vägen är ju den som beträddes av profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare (radhiya Allâhu ´anhum).