En supermakts undergång på ett ögonblick

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (d. 1376)
Taysîr-ul-Karîm, sid. 372

وَقَالَ مُوسَى رَبَّنَا إِنَّكَ آتَيْتَ فِرْعَوْنَ وَمَلأهُ زِينَةً وَأَمْوَالاً فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا رَبَّنَا لِيُضِلُّواْ عَن سَبِيلِكَ رَبَّنَا اطْمِسْ عَلَى أَمْوَالِهِمْ وَاشْدُدْ عَلَى قُلُوبِهِمْ فَلاَ يُؤْمِنُواْ حَتَّى يَرَوُاْ الْعَذَابَ الأَلِيمَ قَالَ قَدْ أُجِيبَت دَّعْوَتُكُمَا فَاسْتَقِيمَا وَلاَ تَتَّبِعَآنِّ سَبِيلَ الَّذِينَ لاَ يَعْلَمُونَ وَجَاوَزْنَا بِبَنِي إِسْرَائِيلَ الْبَحْرَ فَأَتْبَعَهُمْ فِرْعَوْنُ وَجُنُودُهُ بَغْيًا وَعَدْوًا حَتَّى إِذَا أَدْرَكَهُ الْغَرَقُ قَالَ آمَنتُ أَنَّهُ لا إِلِهَ إِلاَّ الَّذِي آمَنَتْ بِهِ بَنُو إِسْرَائِيلَ وَأَنَاْ مِنَ الْمُسْلِمِينَ

”Och Mûsâ bad: “Herre! Prakt och rikedomar har Du skänkt Farao och hans stormän i denna värld, och till följd därav, Herre, driver de bort från Din väg. Utplåna deras rikedomar, Herre, och låt deras hjärtan hårdna så att tron inte kan nå dem förrän de ser det plågsamma straffet.” Han sade: “Er bön är hörd! Håll er till den raka vägen och gå inte med de som inte vet!” OCH VI förde Israels barn genom havet, förföljda av en förbittrad Farao och hans armé; och när vattenmassorna hotade att dränka honom ropade han: “Jag tror att ingen sann gud finns utom Den som Israels barn tror på, och jag är en av muslimerna!”1

Farao samlade ihop hela sin armé och gav sig förbittrat och överskridande ut på jakt efter Mûsâ och hans folk. När orättvisa stegrar och synder råder, är det bara att vänta på straff:

وَجَاوَزْنَا بِبَنِي إِسْرَائِيلَ الْبَحْرَ

 

”OCH VI förde Israels barn genom havet…”

Då Mûsâ (´alayhis-salâm) hade nått havet, uppenbarade Allâh för honom att slå det med sin käpp. Havet delades följaktligen i tolv delar varefter israeliterna gick genom det. Farao och hans armé följde efter och gick in i havet. Efter att Mûsâ och hans folk gått genom hela havet till siste man, befallde Allâh havet att rasa över Farao och hans armé så att de drunknade framför ögonen på israeliterna. Ögonblicket innan drunkningen sade Farao:

آمَنتُ أَنَّهُ لا إِلِهَ إِلاَّ الَّذِي آمَنَتْ بِهِ بَنُو إِسْرَائِيلَ

“Jag tror att ingen sann gud finns utom Den som Israels barn tror på…”

Det vill säga Allâh, den sanne Guden – det finns ingen sann gud utom Han.

وَأَنَاْ مِنَ الْمُسْلِمِينَ

”… och jag är en av muslimerna!”

En av dem som underkastar sig Allâhs religion och följer det Mûsâ har förkunnat. Då sade Allâh (ta´âlâ):

آلآنَ وَقَدْ عَصَيْتَ قَبْلُ وَكُنتَ مِنَ الْمُفْسِدِينَ

“Nu? Förut trotsade du och var en av dem som stör ordningen och sprider fördärv!”2

I det skedet är det värdelöst att tro. Nu ska du tro och bekräfta Allâhs sändebud efter att ha trotsat, hädat och beljugit? Din tro gagnar ingenting. När otrogna upplever detta självklara tillstånd gagnas de inte av tro, ty de tror på något beskådat. Inte heller gagnas de som tror först på Domedagen. Det är tron på det dolda som gagnar.

1 18:88-90
2 10:91