En profets mörklagda grav

Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

Sharh Ighâthat-il-Lahfân (47)

Abûl-´Âliyah sade:

När vi erövrat Tustar, fann vi i Harmazân ett hus vari det låg en säng. I den låg en död man och vid huvudet hade han en bok. Vi tog boken och gav den till ´Umar bin al-Khattâb som i sin tur kallade på Ka´b. Han översatte den till arabiska och jag var den förste araben som läste den. Jag läste den på samma sätt som jag läste denna Qur’ânen.” Jag sade till Abûl-´Âliyah: ”Vad stod däri?” Han sade: ”Era liv, angelägenheter och språk och vad som kommer att inträffa.” Jag sade: ”Vad gjorde ni med mannen?” Han sade: ”Under dagen grävde vi tretton gravar. Senare på natten begravde vi honom och fyllde igen resten av gravarna så att ingen skulle veta var han låg.” Jag sade: ”Vad hoppades de på av honom?” Han sade: ”När det rådde torka, tog de ut hans säng och fick sålunda regn.” Jag sade: ”Vem trodde ni mannen var?” Han sade: ”En man vid namn Dâniyâl.” Jag sade: ”Hur länge trodde ni att han legat död?” Han sade: ”Trehundra år.” Jag sade: ”Var han inte förändrad?” Han sade: ”Nej, bara några hårstrån i nacken. Profeters kroppar ruttnar inte och inte heller äts de upp av rovdjur.”1

Denne Dâniyâl var profet. Från Allâh (tabârak wa ta´âlâ) hade han fått en uppenbarad skrift som innehöll besked om Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) samfunds förträfflighet.

Följeslagarna grävde tretton gravar. I en av dem begravde de Dâniyâl. De mörklade hans grav för att inte människorna skulle känna igen den. Därefter täppte de igen alla gravar. I en av dem ligger Dâniyâl, men den är okänd. Detta bevisar hur långt bort följeslagarna (radhiya Allâhu ´annhum) var från överdrift gentemot döda, om de så var profeter. Utvandrarna och Hjälparna (radhiya Allâhu ´anhum) kamuflerade hans grav för att skära av alla vägar som leder till avguderi. De kamuflerade hans grav för att den inte skulle avgudas. Sådär var Salafs metodik. De slog vakt om monoteismen och satte stopp för allting som ledde till avguderi. Om de gjorde så med profeter, kunde de inte gjort mindre med andra människor.

Dagens gravdyrkare avgudar döda människor som inte ens är i närheten av Dâniyâls förtäfflighet. De dyrkar människor som de betraktar som rättfärdiga och påstår att de medlar för dem inför Allâh. Så förskönar djävulska djinner och människor sakfrågan för dem.

1Ibn Kathîr sade:

“Denna berättarkedja är autentisk fram till Abûl-´Âliyah.” (Sahîh Qasas-il-Anbiyâ’, sid. 433)