En obeskrivlig dumhet

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

”Därför ber många av dessa människor de döda och frånvarande liksom de ber sin Herre. Sålunda ber de dem förlåta dem, benåda dem, förlåta dem och dylikt.”

De ser likadant på Allâh och den döde. Därför ber de den döde om något man endast ber Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) om. De ber honom om förlåtelse, dolda synder, uppfyllda behov och avvärjda svårigheter. Det får däremot endast Allâh bes om. Ingen annan än Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) förmår något av det omnämnda. En människa klarar inte av det om hon lever, än mindre om hon är död och har förlorat förmågan till handlingar. Den döde ligger pantsatt i sin grav. Han klarar inte av handla eller ångra sig för sina synder. Hur kan hjärnorna blir så pass felvända att man får för sig att den döde gagnar, skadar, ger och undanhåller? Det har gått så långt att de har tagit de döda till herrar vid Allâhs sida.