Publicerad: 2009-08-29
Författare: Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)
Källa: Latâ’if-ul-Ma´ârif, sid. 221-223

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

“Den fastandes andedräkt är ljuvligare hos Allâh än doften av mysk.”

Andedräkten är en lukt som är resultatet av den tomma magen på grund av fastan. Människorna i detta liv känner obehag av denna lukt. Å andra sidan är den ljuvlig hos Allâh eftersom den härrör från lydnad mot Honom och sökandet efter Hans välbehag. På samma sätt kommer martyren att komma på Domedagen med blodet rinnande samtidigt som det doftar mysk. Detta är beviset för de lärda som anser det vara föraktfullt, eller ej rekommenderat, för fastaren att använda Siwâk.

Den förste som vi känner till argumenterade på detta sätt var ´Atâ’ bin Abî Rabâh. Detsamma har rapporterats från Abû Hurayrah, fast obekräftat. Förövrigt finns det en meningsskiljaktighet i frågan bland de lärda.

Att den fastandes andedräkt är ljuvligare hos Allâh än doften av mysk har två betydelser:

Den första betydelsen: I och med att fastan är en hemlighet mellan tjänaren och hans Herre i detta liv, visar Allâh den offentligt för skapelsen på Domedagen. Syftet är att fastarna igenkänns bland alla människor. Detta får de som belöning för att de dolde sin fasta i detta liv.

Makhûl sade:

”Paradisets folk kommer att få känna en doft och säga: ”Herre! Vi har inte känt någon ljuvligare doft än denna sedan vi kom in paradiset.” Då kommer det att sägas: ”Detta är doften från de fastandes munnar.””

Det är möjligt att fastans lukt doftar i detta liv och uppfattas av andra innan livet efter detta. Detta kan ske på två sätt:

Det första: Att den uppfattas av sinnena. ´Abdullâh bin Ghâlib var en av de flitiga dyrkarna som sysselsatte sig med bönen och fastan. Efter att han hade begravts, kunde man känna doften av mysk från hans grav. Han sågs i en dröm och blev frågad om doften från hans grav. Han sade:

”Det där är läsningens och fastans doft.”

Det andra: Doften som uppfattas av själarna och hjärtan. Detta fordrar att de troende får kärlek för de uppriktiga fastarna. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

“Zakariyyâ (´alayhis-salâm) sade till israeliterna: “Jag beordrar er att fasta. En sådan person är som en person med en påse mysk bland en massa människor; alla är de förtjusta i hans mysk. Fastans lukt är sannerligen ljuvligare hos Allâh än doften av mysk.””1

Då de uppriktigas behandling av Herren skedde hemligt, visade Allâh deras hemlighet för Sina tjänare. Detta offentliggörande och denna uppvisning kommer som en belöning för en skyddad och hemlig dyrkan. Yûsuf bin al-Asbât sade:

“Allâh (ta´âlâ) uppenbarade för en av Sina profeter: “Säg till ditt folk att de döljer sin dyrkan av Mig så kommer Jag att visa den för dem.”

Den andra betydelsen: Den som dyrkar Allâh och lyder Honom och söker Hans välbehag i detta liv genom att handla så att människor i detta liv upplever konsekvenserna som föraktfulla, skall veta att de inte är föraktfulla hos Allâh. Faktum är att Allâh älskar dem för att de är resultatet av personen har lytt Honom och sökt Hans välbehag. När Han då berättar detta för dem som handlar i detta liv, gläds fastarna för att det som härrör från dem i detta liv inte skall uppfattas på ett föraktfullt sätt. Vissa av Salaf sade:

“Allâh hade lovat Mûsâ att tala med honom efter trettio nätter. Han fastade trettio dagar och fann därefter att hans andedräkt hade ändrats. Han föraktade att tala med sin Herre i det tillståndet, så började använda sig av en Siwâk. När han väl hade kommit till mötesplatsen med Allâh, sade Han till honom: “Mûsâ! Vet du inte att den fastandes andedräkt är ljuvligare hos Oss än doften av mysk? Gå tillbaka och fasta ytterligare tio dagar.”

På så vis är martyrens blod som doften av mysk på Domedagen medan kämparnas damm är paradisets folks doft.