Dyrkan är lydnad

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Ahkâm min al-Qur’ân al-Karîm (1/120)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَإِذْ قُلْنَا لِلْمَلاَئِكَةِ اسْجُدُواْ لآدَمَ فَسَجَدُواْ إِلاَّ إِبْلِيسَ أَبَى وَاسْتَكْبَرَ وَكَانَ مِنَ الْكَافِرِينَ

“Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblîs som vägrade, full av högmod, och blev en av de otrogna.”1

Versen bevisar att dyrkan av Allâh handlar om lydnad till Honom om det så skulle röra sig om något som i vanliga fall är avguderi. Att falla på ansikte inför någon annan än Allâh är avguderi, men om det görs på Allâhs order är det lydnad. Att döda en helig själ är en grav synd, men om det görs på Allâhs order är det lydnad. Allâh befallde Ibrâhîm (´alayhis-salâm) att avrätta sin son, vilket är tvivelsutan en grav synd. Trots det medförde Ibrâhîms underkastelse hans stigning i rang. Då Allâh hade satt Ibrâhîm på detta väldiga prov och vetat att han kommer verkställa ordern, sände Han ned en räddning och hävde Sin order:

وَفَدَيْنَاهُ بِذِبْحٍ عَظِيمٍ

“Som lösen för honom tog Vi emot ett präktigt offerdjur.”2

Versen bevisar alltså att en handling som vanligtvis är otro eller synd är lydnad och dyrkelse om de utförs på Allâhs order.

12:34

237:107