Dhuhâ bevisar din tacksamhet

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh al-Arba´în an-Nawawiyyah, sid. 263-264

Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

För varje dag som solen går upp är varje kroppsdel på människan skyldig att betala välgörenhet. Att döma två personer rättvist är välgörenhet. Att hjälpa upp en man på hans riddjur eller lyfta upp hans bagage på det är välgörenhet. Att säga ett fint ord är välgörenhet. Varje steg du tar till moskén är välgörenhet. Att du tar bort en besvärlighet från vägen är välgörenhet.”1

Enligt hadîthen är människan förpliktigad att ge daglig välgörenhet för varje kroppsdel. Att det är hennes skyldighet betyder att handlingen är obligatorisk. Ty varje människa som vaknar frisk är ålagd att tacka Allâh för det. Hennes friska kroppsdelar är en gåva från Allâh som hon måste tacka Honom för.

Måhända tycker någon att det är svårt att räkna dem allesammans. Jovars, men profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lade fram ett annat alternativ när han sade:

”Varje morgon är varje kroppsdel på människosonen skyldig att betala välgörenhet. Att han hälsar till den han träffar är välgörenhet. Att han påbjuder rätt är välgörenhet. Att han förbjuder orätt är välgörenhet. Att han tar bort en besvärlighet från vägen är välgörenhet. Att han lägrar sin maka är välgörenhet – och allt det täcks av två Raka´ât på förmiddagen.”2

Denna formulerings bibetydelse är att människan ska slå vakt om två Raka´ât varje förmiddag. Den bönen ersätter trehundrasextio välgörenheter. Det är den övervägande åsikten i sakfrågan; två Raka´ât på förmiddagen ska alltid bes.

Dess tid börjar när solen är ett spjut högt i förhållande till ögat och varar lite innan solen hamnar i zenit. Det vill säga cirka tjugo minuter efter soluppgången till fem-tio minuter innan zenit. Ju senare desto bättre. Bönens lägsta antal Raka´ât är två och kan bes hur många som helst, det är upp till dig.

1al-Bukhârî (2707) och Muslim (1009).

2Abû Dâwûd (1285). Autentisk enligt al-Albânî i ”Sahîh Sunan Abî Dâwûd” (1285).