Detta fick du av dina föräldrar – vad har du gett tillbaka?

Publicerad: 2013-01-26
Författare: Imâm Abû Bakr Muhammad bin al-Walîd at-Tartûshî (d. 520)
Källa: Birr-ul-Wâlidayn, sid. 53-56

 

Ta nu det som dina föräldrar har gett dig. De är anledningen till din existens. Från att säden tar sin plats i livmodern till dess att du föds sägs det bara ”Akta! Akta!” för att de är försiktiga med fostret. Det äter av det som har planterats i livmodern och förses med näring så att det växer till sig. Goda lustar och smakliga maträtter lämnas om de skadar fostret. Modern låter bli att arbeta under sin graviditet. Hon låter bli att göra sina sysslor, gå på vägarna och bära på tunga saker bara för att hon tänker på fostret. Så är det från att barnet föds till dess att det blir självständigt. Den enda maten som kommer in i hemmet är maten som barnet tycker om även om föräldrarna inte gillar den. De lämnar mycket av det som de tycker om bara för att ära barnet.

Sedan lägger de ned tid på att uppfostra dig. De förser dig med det som gagnar dig och skyddar dig från det som skadar dig. Om de hade lämnat kvar dig på marken skulle du bli uppäten av djuren och biten av insekterna. Hela tiden ser de till att behaga dig, från att du får din urskiljningsförmåga till dess att du gråter eller blir ledsen. Då gör de allt för att du inte skall gråta eller bli ledsen. De tröstar dig med allt som de kan när du råkar ut för något. De har gjort så mycket för att du skall vara på humör, glädja dig och avvärja från dig allt obehag att du aldrig kommer att kunna gottgöra dem för det.

När du sedan har blivit stor och vuxit till dig och börjat hoppas och lagt upp mål, betalar du tillbaka den fina behandlingen med en dålig behandling, de bundna banden med klippta band, ödmjukheten med strävhet, uppfostran med respektlöshet, närheten med avstånd, kärleken med flykt, uppoffringarna och gåvorna med undanhållning och snålhet. Du skär av det som Allâh har befallt skall bindas samman. Du undanhåller det som Allâh har befallt skall ges.

Hur många nätter har de inte varit uppe bara för att du inte kunde sova? Hur mycket har de inte gråtit bara för att du grät? Hur mycket har de inte lidit bara för att du hade ont? Om du inte äter, är de bekymrade. Om du inte är glad, är de oroliga.

Du tackar dem för det genom att få dem att gråta, vara uppe om nätterna, känna sig obekväma och röra om deras hjärtan. Om de säger till dig att komma, går du därifrån. Om de säger till dig att gå därifrån, kommer du. Om de säger ”ja”, säger du ”nej”. Om de säger ”nej”, säger du ”ja”. Det är som att din uppgift är att motsätta dig dem och trotsa dem. Alla gåvor som de har försett dig med ger du nu tillbaka för med rena motsatsen av ondska och skada. Hur märklig är inte denna bristfälliga våg och pinsamma avlöning? Om du inte klarar av att tacka dem så kan du åtminstone vara bra mot dem för allt som de har gjort för dig och ge tillbaka med samma mått. I 15 år har de uppfostrat dig som ett litet barn i deras hem. Din orenhet hamnade på dem och de tvättade bort din urin med sina bara händer. De tar bort allt skadligt och föraktat och de gör det med nöje. Det är obligatoriskt att vara likadan tillbaka.

När de, eller en av dem, blir gamla och deras kraft blir svagare, förstånd blir tunnare och karaktär blir sämre och när de över lag blir svaga och som barn skall du ta hand om dem med tillgivenhet och vänlighet. Du skall göra för dem det som de gjorde för dig. Du skall vara med dem. Du skall tvätta dem. Du skall avvärja skadligheter från dem. Du skall mata dem vänligt i 15 år på samma sätt som de uppfostrade dig i 15 år. Om du gör allt detta har du bara gett igen. Du har dock inte varit tacksam. Tacksamhet innebär att man ger mer därtill. Faktum är att du inte ens har gett igen. De gjorde allt detta med nöje. De var glada över din plats. De ville att du skulle leva. De hoppades på din lycka. Å andra sidan tjänar du dem mot din vilja. Du ser efter dem i väntan på att de skall dö. Du vill snabbt bli av med dem. Det är som om att du är en ägare och de är slavar.

Hur skall det inte vara så när Allâh (ta´âlâ) inte lät något här på jorden ersätta tillgivenheten till föräldrarna? Han sade:

وَاخْفِضْ لَهُمَا جَنَاحَ الذُّلِّ مِنَ الرَّحْمَةِ وَقُل رَّبِّ ارْحَمْهُمَا كَمَا رَبَّيَانِي صَغِيرًا

”Och sänk ödmjukt [ömhetens] vinge över dem och be: ”Herre! När jag var liten vårdade och fostrade de mig [med kärlek]; förbarma Dig [nu] i Din nåd över dem!”1

´Alî bin al-Husayn sade till sin son:

”Allâh (ta´âlâ) har inte fått dig att behagas av mig och därför rådde Han dig att behandla mig väl. Och Han har fått mig att behagas av dig och därför varnade Han mig för dig.”

Han menar Allâhs (ta´âlâ) ord:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّ مِنْ أَزْوَاجِكُمْ وَأَوْلَادِكُمْ عَدُوًّا لَّكُمْ فَاحْذَرُوهُمْ

”Troende! Bland era hustrur och era barn kan finnas [de som är] era fiender; var därför på er vakt mot dem.”2

Abû Muhammad bin Abî Zayd sade:

”Barnet! Vet du vad barnet är för något? Det äter upp ditt hem, besvärar dig och väntar på din död.”

En man kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade:

”Allâhs sändebud! Min fader ger mig för lite pengar och hans spenderar dem på sin familj.” Då började den gamle mannen att gråta och sade: ”Allâhs sändebud! Vilken familj? Det är bara hans moder och två systrar.” Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Du och din egendom tillhör din fader.”

1 17:24

2 64:14