Det värsta straffet i helvetet

Det värsta straffet som Eldens folk kommer att få uppleva är avskärmningen och bortstötningen från Allâh (´azza wa djall). Han kommer att vända Sig bort från dem och vara arg på dem. På ett motsvarande sätt kommer Allâhs välbehag med paradisets folk och deras syn av Honom att vara väldigare än samtliga lycksaligheter och gåvor i paradiset. Allâh (´azza wa djall) sade:

”Nej! Det de har gjort har förlamat deras hjärtan! Nej! Denna Dag kommer de förvisso att vara avskärmade från sin Herre och de kommer helt säkert att brinna i helvetets eld, medan de [hör en röst] säga: ”Det är detta som ni brukade kalla en lögn!”

Här nämner Allâh tre straff som de får uppleva:

1 – De blir avskärmade från Honom.

2 – De kastas in i Elden.

3 – De fördöms för att de ansåg Elden vara en lögn i detta liv.

Han beskrev deras hjärtan som förlamade av syndernas rost som hade gjort deras hjärtan mörka. I detta liv nåddes deras hjärtan varken av kunskap om Allâh, högaktning av Honom, fruktan för Honom eller kärlek till Honom. På samma sätt som deras hjärtan var avskärmade från Honom i detta liv, kommer de att avskärmas från att se Honom i livet efter detta.

Paradisets folks tillstånd är rena motsatsen. Allâh (´azza wa djall) sade:

“De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda – och mer därtill.”

De som utför det goda och det rätta är de som dyrkar Allâh som om de ser Honom, vilket förklarades av profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när Djibrîl (´alayhis-salâm) frågade honom. Det goda och det rätta belönas med paradiset och det tillagda är att få titta på Allâhs (´azza wa djall) ansikte, vilket förklarades av Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i hadîthen som rapporteras av Suhayb och andra.

Dja´far bin Sulaymân berättade att han hörde Abû ´Imrân al-Djawnî säga:

“Allâh tittar aldrig på en person utan att Han förbarmar Sig över honom. Om Han hade tittat på Eldens folk, skulle Han ha förbarmat Sig över dem också. Men Han har bestämt att inte titta på dem.”

al-Fudhayl bin ´Iyâdh sade:

“På Domedagen kommer en man utan några goda handlingar att bli ställd framför Allâh (´azza wa djall). Allâh (´azza wa djall) kommer att säga till honom: “Gå och se om du kan hitta någon rättfärdig person så att Jag förlåter dig för att du känner honom.” Mannen beger sig iväg och letar en tid som motsvarar trettio år utan att hitta någon som känner honom. Han återvänder till Allâh (´azza wa djall) och säger: “Herre! Jag ser ingen! Herre! Om Du skall förlåta mig för att jag känner någon skapelse, så har jag mer rätt att förlåtas för jag känner Dig.” Då säger Allâh till Sina änglar: “Lämna tillbaka mannen som känner Mig för att han kände Mig. Skänk honom från Mina gåvor. Låt honom njuta av livet i paradisets trädgårdar. Ty han känner Mig och Jag är känd hos honom.”

1 83:14-17

2 10:26

3 Sifat-un-Nâr (253) av Ibn Abî Dunyâ.