Det friska hjärtat tar vara på tiden

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Vad som kännetecknar ett friskt hjärta är att det månar om tiden mer än vad den snålaste människan månar om pengar.”1

Det friska hjärtat tar vara på tiden. Dess innehavare tar vara på tiden. Han kastar inte bort något av sin tid på nonsens, lek och försummelse. Det kommer bara att gräma sig över det på Domedagen. På Domedagen grämer du dig över tiden som du har kastat bort. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَالْعَصْرِ إِنَّ الْإِنسَانَ لَفِي خُسْرٍ إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ وَتَوَاصَوْا بِالْحَقِّ وَتَوَاصَوْا بِالصَّبْرِ

”Vid tiden! Människan förbereder helt visst sin egen undergång, utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.”2

Tiden som du går miste om är till din nackdel. Den ersätts inte. Därför sade Allâh:

وَالْعَصْرِ

”Vid tiden!”

Tiden är värdefull. De olyckligt lottade säger:

”Låt oss döda tiden.”

De vill döda tiden som om den vore deras fiende, trots att tiden är ett kapital om de bara tar hand om den. Tiden är ens kapital om den bevaras. De säger att de vill döda den. Med vad? Med skratt, dumheter, nonsens och förbjudna lustar. De har verkligen dödat den. Vad de lyckligt lottade beträffar, så har de upplivat tiden och inte dödat den.

1Ighâthat-ul-Lahfân (1/55).

2103:1-3