Det finns kända författare i den islamiska världen som har detta tankesätt – fritt tänk – även om de inte kallar det för det. Dock verkställer de det bokstavligen. Han dog nyligen – egyptiern Shaykh Muhammad al-Ghazâlî. Må Allâh förlåta oss och honom. Han var en stor islamisk författare. I samband med hans död höjde tidningarna här och där honom till skyarna. Det beror på att de inte vet vad kunskap är för något. Den svaga hadîthen med den korrekta betydelsen säger ju:

”Endast de dygdiga känner till de dygdigas dygd.”

Endast de lärda känner till den lärdes status.

Du ser hur dagens författare – och de är hur många som helst – tror att alla som är duktiga på att tala eller skriva kan också skriva om Qur’ânen, Sunnah och de lärdas biografier. Följaktligen uttalar de sig om dem på alla möjliga sätt och vis.

Trots al-Ghazâlîs globala popularitet i den islamiska världen – han fick till och med Kung Faysals pris i Saudiarabien som han sedan förtalade på annat håll – grundade han en inriktning med samma koncept ehuru han inte namngav den så. Du kan se hur han inte följer autentisk Sunnah. Han låter sitt förnuft döma den autentiska Sunnah. Han följer inte Fuqahâ’ trots att han säger att han visst gör det. Hans kända bok ”as-Sîrah an-Nabawiyyah” består av katastrofer; katastrofer sett till Fiqh och katastrofer sett till Hadîth. Han stödjer sekter som finns idag. Allt detta för att han följer sin lust. Den här mannen är en rationalist1. Han har sina likar som än idag går i hans fotspår. Han förnekar hadîther vilkas äkthet det råder enighet om och autentiserar svaga hadîther. Det säger han själv uttryckligt.