Den som skriver ned något från mig bortsett från Qur’ânen skall stryka bort det 2

3004 – Haddâb bin Khâlid al-Azdî berättade för oss: Hammâm berättade för oss, från Zayd bin Aslam, från ´Atâ’ bin Yasâr, från Abû Sa´îd al-Khudrî att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Skriv inte ned från mig. Den som skriver ned något från mig bortsett från Qur’ânen skall stryka bort det. Rapportera från mig. Ingen skada är skedd. Den som avsiktligt ljuger om mig skall förbereda sin plats i Elden.”

al-Qâdhî sade:

”Det fanns en stor meningsskiljaktighet bland Salaf, hos följeslagarna och efterföljarna, om att skriva ned kunskap. Många föraktade det medan de flesta tillät det.”1

Därefter enades muslimerna om att det är tillåtet och meningsskiljaktigheten upphörde.

De är oense om betydelsen av denna hadîths förbud. Det har sagts att det berör den vars minne är pålitligt så att han inte förlitar sig på skriften som han skriver ned medan hadîtherna som tillåter det berör personen vars minne är opålitligt. Exempel på det är hadîthen:

”Skriv åt Abû Shâh.”

Ett annat exempel är ´Alîs (radhiya Allâhu ´anh) skrift, ´Amr bin Hazms skrift som bestod av arvslära, Sunan och blodspengar, skriften om välgörenheten, Abû Bakrs skrift om allmosans gräns som han skickade med Anas till Bahrain, Abû Hurayrahs ord om ´Abdullâh bin ´Amr bin al-´Âs ”Han skrev till skillnad från mig” och andra hadîther.

Andra säger att denna hadîth är avskaffad med dessa hadîther och att förbudet gällde när det befarades att skriften skulle blandas med Qur’ânen. När då risken hade upphört, blev skriften tillåten.

Somliga sade att förbudet handlade om att hadîthen och Qur’ânen skrivs ned i ett och samma blad så att inte läsaren blandar ihop dem och tar fel på dem och Allâh vet bättre.

1 Ikmâl-ul-Mu´lim (8/553).