Den sittande imamen

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh Sahîh al-Bukhârî (3/144-145)

Hadîthen bevisar att om imamen ber sittande ska samlingen be stående. Beviset för det är att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte befallde dem att sätta sig ned1. De fortsatte att be stående medan Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) satt ned och bad. Denna åsikt delar många lärde, däribland al-Humaydî. De anser att denna hadîth avskaffar hadîthen:

Om han ber sittandes skall även ni be sittandes.”

Deras resonemang är byggt på att denna hadîth var den senare händelsen och att profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sista handling alltid ska anammas. Resonemanget är självklart korrekt, det vill säga att man alltid ska utgå från det slutgiltiga. Men för att avskaffa ett bevis krävs de att bevisen inte kan kollationeras. Kan bevisen kollationeras ska inget bevis avskaffas, ty det är ingen liten sak att påstå att något är avskaffat. Avskaffning upphäver ett annat bevis bevisning och dess dom. Hur svårt är det inte att en människa avskaffar Allâhs (´azza wa djall) dom och säger: ”Detta gäller inte längre.”! Alltså, om bevisen kan kollationeras blir det förbjudet att avskaffa något. I detta fall kan bevisen kollationeras. Det klargjorde Imâm Ahmad (rahimahullâh) när han påpekade att Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh) inledde bönen med dem stående. Han jämförde sakfrågan med en imam som inleder bönen stående och sedan råkar ut för något som får honom att sätta sig ned; han sätter sig ned medan samlingen fortsätter stående. De båda fallen kan alltså kollationeras.

1al-Bukhârî (689).