Den obligatoriska rädslan för helvetet

Den obligatoriska rädslan är rädslan som får en att utföra plikterna och lämna förbuden. Om rädslan skulle stiga så pass att den bidrar till att utföra rekommendationer, avstå från föraktfullheter och ta det lätt med det tillåtna, anses den vara förträfflig och berömvärd. Om rädslan skulle stiga ytterligare så att den orsakar sjukdomar, död och ständig ängslan så att den hindrar en från att uppnå berömvärda och av Allâh (´azza wa djall) älskade egenskaper, anses den inte vara berömvärd.

Sålunda brukade Salaf frukta för ´Atâ’ as-Salîmî på grund av hans extrema rädsla som fick honom att lämna Qur’ânen och hålla sig till sängen. Detta beror på att rädslan för straffet inte är ett syfte i sig. Rädslan för straffet motsvarar piskan som får en person att ledas till lydnaden. På så sätt anses Elden vara en av Allâhs gåvor till de troende som räds och fruktar Honom. Därför nämnde Allâh Elden som en av gåvorna till människan och djinn i kapitlet “ar-Rahmân”. Sufyân bin ´Uyaynah sade:

“Allâh skapade Elden som en barmhärtighet. Med den skrämmer Han Sina tjänare som undviker synder.”

Rapporterad av Abû Nu´aym 1.

Vi förnekar inte att syftet också är att vara rädd för Allâh och Hans storhet och att man skall glorifiera Honom. Men den gynnande mängden av rädsla är mängden som hjälper en att komma närmare Allâh genom att utföra det Han älskar och undvika det Han hatar. Skulle rädslan hindra det och sätta käppar i hjulet för det, får rädslan motsatt syfte.

1 al-Hilyah (7/275).