Den islamiska graven

Det har rapporterats autentiskt via ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) att Umm Salamah berättade för Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om bilderna i en kyrka som hon hade sett i Abessinien. Han sade:

”När en rättfärdig man – eller en rättfärdig tjänare – dör bland dem bygger de en böneplats över hans grav och gör de bilderna av honom. De är de värsta skapelserna hos Allâh.”1

Hadîthen bevisar att det är förbjudet att bygga på gravarna eftersom det leder till avguderi vid Allâhs (´azza wa djall) sida. Om det byggs något på en grav eller om den pryds i tyger eller smycken, så kommer lekmännen och de okunniga att prövas av den. De kommer att tro att det finns en hemlighet bakom det hela och att platsen är ägnad till dyrkan och tillbedjan. Det är just vad de gör. Därför hör det till islams vägledning att den döde begravs på muslimernas allmänna begravningsplats tillsammans med alla andra muslimer. Han skall begravas med sin gravs jord och inget annat. Graven skall vara en spann högg så att man vet att den är en grav så att den inte trampas. Inget skall byggas på den. Så var profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagares gravar på hans tid. Så skall graven vara enligt islam. Inget skall byggas på den, inget skall skrivas på den. Den skall inte prydas eller kalkslås. Allt sådant leder till avguderi. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde ´Alî bin Abî Tâlib (radhiya Allâhu ´anh) att inte låta en upphöjd grav vara utan att han jämnar den med marken. Det vill säga att riva det som har byggts på den så att den blir en obemärkt grav i mängden som ingen prövas av. Gravar på det profetiska viset är inte prövande till skillnad ifrån om de består av konstruktioner, kalkslagning och prydnader.

1al-Bukhârî (434) och Muslim (528).