Den förste utvandraren

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَنَجَّيْنَاهُ وَلُوطًا إِلَى الْأَرْضِ الَّتِي بَارَكْنَا فِيهَا لِلْعَالَمِينَ

Vi räddade honom och Lût till det land som Vi har välsignat för alla folk.”1

Versen anvisar Ibrâhîms och Lûts religiösa utvandring från Irak till Levanten. Liknande anvisade Allâh på andra platser i Qur’ânen såsom:

فَآمَنَ لَهُ لُوطٌ وَقَالَ إِنِّي مُهَاجِرٌ إِلَى رَبِّي إِنَّهُ هُوَ الْعَزِيزُ الْحَكِيمُ

Lût, som trodde på honom, sade: “Jag vill utvandra till min Herre. Det är Han som är den Allsmäktige, den Vise!”2

och:

وَقَالَ إِنِّي ذَاهِبٌ إِلَى رَبِّي سَيَهْدِينِ

Och han sade: “Jag skall gå till min Herre, Han skall leda mig.”3

Detta är den mest övervägande åsikten eftersom han flydde de otrogna för sin religions sak. al-Qurtubî sade om den sistnämnda versen:

Denna vers utgör grunden för utvandring och avskildhet. Den förste som utvandrade var Ibrâhîm (´alayhis-salâm) när han räddades från elden och sade:

إِنِّي ذَاهِبٌ إِلَى رَبِّ

“Jag skall gå till min Herre…”

Det vill säga att jag skall utvandra från mitt hemland och min födelseort dithän jag klarar av att dyrka min Herre:

سَيَهْدِينِ

… Han skall leda mig.”

Till det som jag har avsett.”4

121:71-73

229:26

337:99

4al-Djâmi´ li Ahkâm-il-Qur’ân (18/59).