De sanningstrogna fastställer inte syndarnas slut

Imâm Yahyâ bin Sharaf an-Nawawî (d. 677)

Sharh Sahîh Muslim (11/186)

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Lova mig trohetslöftet om att varken avguda något med Allâh, stjäla, göra otukt, döda era barn, rikta falska anklagelser eller trotsa mig om det riktiga. Den som lever upp till det får sin belöning av Allâh. Den som faller i något av det och straffas för det i det här livet har fått sin bot. Och om någon faller i något av det och döljs av Allâh, så är det upp till Allâh; om Han vill straffa Honom gör Han det och om Han vill förlåta honom gör Han det.”1

Trots att hadîthen är allmän består den av en specifikation, nämligen profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

Och om någon faller i något av det…”

Det vill säga allt förutom avguderi, ty avguderi är oförlåtligt. Så den som straffas för sin synd har därmed betalat sin bot för den.

Hadîthen bevisar också att de omtalade handlingarna och dylikt är förbjudna. Den bevisar också de sanningstrognas dogm då de inte fastställer syndarnas destination i helvetet så länge synderna inte är otro. Även om syndarna inte ångrar sig innan döden är det upp till Allâh vad Han ska göra med dem; Han kan förlåta dem om Han vill och Han kan straffa dem om Han vill. Detta är tvärtemot vad Khawâridj och Mu´tazilah tror på. Khawâridj säger att syndaren hädar med sin synd medan Mu´tazilah menar att han inte hädar men att han ändå ska hamna i helvetet för alltid.

1al-Bukhârî (3892) och Muslim (1709).