Publicerad: 2013-01-26
Författare: Imâm Abû Bakr Muhammad bin al-Walîd at-Tartûshî (d. 520)
Källa: Birr-ul-Wâlidayn, sid. 18-21

Det har rapporterats från Mâlik i ”Mukhtasar-ul-Djâmi´” att en man sade:

”Abû ´Abdillâh! Jag har en moder, en syster och en fru. Varje gång min moder ser att jag har något säger hon till mig att ge det till min syster. Det händer alltför ofta. Om jag inte ger henne det börjar hon förtala mig och be mot mig.” Då sade Mâlik: ”Jag anser inte att du skall göra henne arg. Skona dig henne så gott du kan och undanhåll från henne det som tillhör dig.” Mannen sade: ”Hur skall jag undanhålla det när det är med mig i huset?” Mâlik svarade: ”Jag anser inte att du skall göra henne arg. Jag anser att du skall skona dig hennes ilska så gott du kan.”

En man sade till Mâlik:

”Min fader är i de svartas land. Han skickade ett brev till mig i vilket han ber mig komma till honom medan min moder förbjuder mig det.” Mâlik svarade: ”Lyd din fader och var inte olydig mot din moder.”

Det har rapporterats att al-Layth befallde att modern lyds då hon har rätt till två tredjedelar av lydnaden.

Vår lärare och domaren Abûl-Walîd al-Bâdjî berättade hur en man var skyldig sin fru pengar. Frun bad sin son att hämta pengarna från fadern som vägrade att ge dem. Då gick han och frågade de lärda i Qurtubah. Vissa av dem sade att han skulle lyda sin moder. Till följd därav stämde han sin fader och tog honom till domarna och de lärda.”

Mâlik sade i Muhammad ash-Shaybânîs bok:

”Om mannen vill vallfärda och föräldrarna inte går med på det får han inte vallfärda utan deras tillstånd. Det enda undantaget är om det handlar om den obligatoriska vallfärden. I så fall skall han vallfärda och lämna dem.”

Detta är klara ord från Mâlik om att det är obligatoriskt att lyda föräldrarna när det handlar om att lämna frivilliga handlingar. Han sade i ”al-Madjmû´ah” om personen som vill vallfärda mot föräldrarnas vilja:

”Han skall inte ha bråttom med dem om den obligatoriska vallfärden. Han får be dem om lov i ett eller två år.”

Abû ´Abdillâh bin Nâdjî al-Basrî al-Mâlikî nämnde i sin förklaring ”Mukhtasar Ibn ´Abdil-Hakam” om den som vill gå och kriga mot sina föräldrars vilja att han sade:

”Han skall lyda dem och inte strida. De enda undantagen är om han skulle överraskas av fienden eller om han har avlagt en ed att strida. Då är det obligatoriskt.”

Han sade också:

”Han får vänta ett eller två år för att uppfylla sin ed. Under tiden får han försöka få med sig dem. Om de inte ger honom lov beger han sig. Samma sak gäller den frivilliga vallfärden.”

Angående Shâfi´iyyah, nämnde al-Ghazâlî i ”Ihyâ’ ´Ulûm-id-Dîn”:

”De flesta lärda säger att det är obligatoriskt att lyda föräldrarna i oklara frågor till skillnad från frågor som är helt förbjudna. Om de blir arga om du inte äter med dem blir du ålagd att äta med dem. Att undvika det oklara är gudsfruktan och att behaga föräldrarna är obligatoriskt.”

Han sade också:

”Du får inte heller resa en tillåten eller rekommenderad resa utan deras tillstånd.”

Han sade också:

”Det är rekommenderat att vallfärda den obligatoriska vallfärden direkt eftersom det är tillåtet att skjuta upp på den. Likaså är det rekommenderat att resa för att söka kunskap. Det enda undantaget är om kunskapen som du söker är obligatorisk, som kunskapen om bönen och fastan, och det inte finns någon i din stad som kan lära dig den. Det är precis som personen som konverterar till islam i ett land som saknar någon som kan lära honom islams föreskrifter. Denne är ålagd att utvandra. Han får inte stanna kvar för sina föräldrars skull.”

al-Muhâsibî sade:

”Angående kunskapen som du måste lära dig, skall du inte lyda föräldrarna förrän du lär dig den.”

En man sade till Mudjâhid: ”Min fader kallar på mig när det är dags att be.” Han sade: ”Besvara honom.”

al-Awzâ´î blev frågad om personen som hindras av sin moder från att be i samling och fredagsbönen. Han svarade:

”I den frågan skall han lyda sin Herre och trotsa sin moder.”

al-Bukhârî rapporterade att al-Hasan sade:

”Om modern förbjuder sonen att gå ut och be ´Ishâ’ i samling för att hon är rädd om honom, skall han trotsa henne.”

Jag fann hans argument för det. Han sade:

”Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلْيَخْشَ الَّذِينَ لَوْ تَرَكُواْ مِنْ خَلْفِهِمْ ذُرِّيَّةً ضِعَافًا خَافُواْ عَلَيْهِمْ فَلْيَتَّقُوا اللّهَ وَلْيَقُولُواْ قَوْلاً سَدِيدًا

”[De som skiftar arvet] bör tänka på den oro de själva måste känna om de vid sin död efterlämnade minderåriga barn. Därför skall de frukta Allâh och [till de faderlösa och de behövande] säga de rätta orden [av tröst och uppmuntran].”1

Han klargjorde att det som muslimen skall förvara till sina arvingar är gudsfruktan och rättfärdighet och inte pengar. Ty Han befallde inte dem att förvara pengar till dem.

Min åsikt är att han inte skall lyda dem när det kommer till att lämna det obligatoriska, kunskapen om det obligatoriska eller regelbunden Sunnah som att be samlingsbönen i moskén eller som att lämna två Rak´ât innan Fadjr, Witr och dylikt om de vill att han aldrig gör dem.

Beträffande ren frivillig handling, förstår man snabbt från Qur’ânen, Sunnah och Salafs uttalanden att det är obligatoriskt att lyda dem och att personen i detta fall får låta bli att utföra den frivilliga handlingen. Om de skulle kalla på honom i början av bönens tid måste han besvara dem om han så skulle gå miste om dygden i att be under den första tiden.