De kamuflerade Dâniyâls grav

Imâm Shams-ud-Dîn bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/150)

I sin ”al-Maghâzî” återberättade Muhammad bin Ishâq tillägg från Yûnus bin Bukayr, från Abû Khaldah Khâlid bin Dînâr som sade: Abûl-´Âliyah berättade för oss:

”När vi erövrat Tustar, fann vi i Harmazân ett hus vari det låg en säng. I den låg en död man och vid huvudet hade han en bok. Vi tog boken och gav den till ´Umar bin al-Khattâb som i sin tur kallade på Ka´b. Han översatte den till arabiska och jag var den förste araben som läste den. Jag läste den på samma sätt som jag läste denna Qur’ânen.” Jag sade till Abûl-´Âliyah: ”Vad stod däri?” Han sade: ”Era liv, angelägenheter och språk och vad som kommer att inträffa.” Jag sade: ”Vad gjorde ni med mannen?” Han sade: ”Under dagen grävde vi tretton gravar. Senare på natten begravde vi honom och fyllde igen resten av gravarna så att ingen skulle veta var han låg.” Jag sade: ”Vad hoppades de på av honom?” Han sade: ”När det rådde torka, tog de ut hans säng och fick sålunda regn.” Jag sade: ”Vem trodde ni mannen var?” Han sade: ”En man vid namn Dâniyâl.” Jag sade: ”Hur länge trodde ni att han legat död?” Han sade: ”Trehundra år.” Jag sade: ”Var han inte förändrad?” Han sade: ”Nej, bara några hårstrån i nacken. Profeters kroppar ruttnar inte och inte heller äts de upp av rovdjur.”1

Här ser vi hur Utvandrarna och Hjälparna kamuflerade hans grav för att inte människorna skulla sättas på prövning. De framhävde inte den så att människorna kunde åkalla vid den eller vidröra den i hopp om välsignelse. Om eftersläntarna hade haft tillgång till den skulle de krigat för den och avgudat den. De dyrkar ju gravar (som dessutom omges av betjänter och utgör större helgedomar än moskéer) som tillhör folk som inte ens är i närheten av denne man. Om det hade varit fint, rekommenderat eller ens tillåtet att åkalla och be vid gravar och vidröra dem i hopp om välsignelse, skulle Utvandrarna och Hjälparna rest denna grav för att tillkännage den, åkallat vid den och befallt sina efterträdare att göra detsamma. Men de var sannerligen kunnigare om Allâh, Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans religion än vad eftersläntarna är. Därefter beträdde deras rättsinniga efterföljare samma väg. De hade tillgång till många följeslagares gravar, men ingen bad dem om hjälp, ingen åkallade dem, ingen åkallade via dem, ingen bad dem medla om återhämtning, ingen bad dem medla om regn, ingen bad dem medla om hjälp.

1Ibn Kathîr sade:

“Denna berättarkedja är autentisk fram till Abûl-´Âliyah.” (Sahîh Qasas-il-Anbiyâ’, sid. 433)