11Havet klöv du framför dem,

och de gick genom havet på torr mark.

Förföljarna vräkte du i djupet,

som en sten i mäktiga vatten.

12Du ledde dem om dagen i en pelare av moln

och om natten i en pelare av eld,

som lyste den väg de skulle gå.

13Du steg ner på Sinaiberget

och talade med dem från himlen.

Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar,

goda bud och befallningar.

14Din heliga sabbat kungjorde du,

och befallningar, bud och lag

gav du dem genom din tjänare Mose.

15Du gav dem bröd från himlen mot hungern,

vatten ur klippan mot törsten.

Du befallde dem

att gå och ta i besittning

det land du svurit att ge dem.

16Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade

och lyssnade inte till dina befallningar.

17De vägrade att lyda

och ville inte minnas de under

som du hade gjort med dem.

De var styvnackade och tog saken i egna händer

och ville återvända till slaveriet i Egypten.

Men du är en förlåtande Gud,

nådig och barmhärtig,

sen till vrede och rik på kärlek,

och du övergav dem inte.

18De gjorde sig en gjuten kalv

och sade: ”Detta är din Gud,

som har fört dig ut ur Egypten!”

och de hädade dig grovt.

19Ändå övergav du dem inte i öknen,

ty din barmhärtighet är stor.

Molnpelaren vek inte från dem om dagen

utan ledde dem på deras väg.

Eldpelaren lyste för dem om natten

på den väg de skulle gå.

20Du gav dem din goda ande

för att undervisa dem.

Du vägrade dem inte manna att äta,

du gav dem vatten i deras törst.

21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen

så att de inte saknade något.

Deras kläder slets inte ut,

och deras fötter svullnade inte.

22Du gav dem folk och riken,

som du gjorde till deras randområden.

Så intog de länder som tillhörde

Sichon, kungen i Heshbon,

och Og, kungen av Bashan.

23Deras barn gjorde du talrika som himlens stjärnor,

och du lät dem komma till det land

som deras fäder blivit lovade att ta i besittning.

27Du utlämnade dem åt förtryckare,

de levde under förtryck.

Då ropade de i sin nöd till dig,

och du hörde det i din himmel.

I din stora barmhärtighet

sände du dem räddare,

de räddades ur förtryckarnas våld.

28Men när allt var lugnt igen

gjorde de på nytt vad som är ont inför dig.

Du prisgav dem åt fiender,

som fick herraväldet över dem.

När de åter ropade till dig

hörde du det i himlen och räddade dem

i din barmhärtighet, gång på gång.

29Med varningar sökte du få dem

att vända tillbaka till din lag.

Men de var övermodiga

och lydde inte dina befallningar.

De syndade mot dina stadgar,

som ger liv åt den som följer dem.

De spjärnade emot i trots,

de var sturska och vägrade lyda.

30Du hade tålamod med dem i många år

och lät din ande varna dem

genom dina profeter,

men de ville inte lyssna.