De argumenterar med adh-Dhahabî

´Allâmah Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalî

Kashf-us-Sitâr, sid. 116-118

Fråga: Vad säger ni om dem som förespråkar balanseringsmetodiken (منهج الموازنة) och argumenterar med adh-Dhahabîs skrifter i ”Siyar A´lâm-in-Nubalâ'”?

Svar: Jag har skrivit två böcker i sakfrågan:

1 – Manhadj Ahl-is-Sunnah wal-Djamâ´ah fî Naqd-ir-Ridjâl wal-Kutub wat-Tawâ’if.

2 – al-Mahadjdjah al-Baydhâ’.

Därtill har jag avvisat ´Abdul-Khâliqs tvivel och lögner i min bok ”an-Nasr al-´Azîz ´alâr-Radd al-Wadjîz”. Jag har svarat på många frågor i ämnet varför jag refererar läsarna till dessa böcker så att de kan bekanta sig med Salafs fundament. Böckerna kastar även ljus över denna innovativa och vilsna metodiks falskhet. Jag kan inte se någon metodik som är så vidrig, syndig och farlig som den. Den river Qur’ânen, Sunnah och såväl föreskrivna vetenskaper som alla andra vetenskaper. Det är inte alls osannolikt att de osanningsenligas lurendrejare har hittat på denna unika metodik för att försvara innovatörer och vilsna.

För övrigt ska jag ge er ett par exempel; al-Bukhârîs ”adh-Dhu´afâ'”. Däri nämnde han inte kritiserade individers goda sidor. Enligt dessa människors regel var al-Bukhârî orättvis och syndig. Alltså kan vi varken godta denna hans bok eller något annat som han har skrivit.

Ahmad bin Hanbal kritiserade hundratals människor utan att nämna deras goda sidor. Yahyâ bin Ma´în, ´Abdur-Rahmân bin Mahdî, ´Alî al-Madînî, al-Bukhârî, Muslim, at-Tirmidhî, Ibn Mâdjah, ad-Dâraqutnî, Ibn Hibbân och Ibn Khuzaymah kritiserade människor utan att nämna deras goda sidor. De skrev böcker i ämnet; al-Bukhârî skrev ”adh-Dhu´afâ'”, an-Nasâ’î skrev ”adh-Dhu´afâ’ wal-Matrûkîn”, al-´Uqaylî skrev ”adh-Dhu´afâ'” och Ibn Hibbân skrev ”al-Madjrûhîn”. Läs dem och titta om ni kan finna denna metodik däri.

Dessa människor argumenterar med historikern adh-Dhahabî. Historiker kan ibland ta lätt på saker och ting. När de skriver biografier kan de nämna både bra sidor och dåliga sidor. Varför nämner de inte adh-Dhahabîs böcker ”Mîzân-ul-I´tidâl”, ”ad-Dîwân”, ”al-Mughnî” och ”adh-Dhayl”? Dessa fyra böcker handlar bara om kritik. Varför argumenterar de inte med denne adh-Dhahabî på samma sätt som de argumenterar med historikern adh-Dhahabî och hans bok ”Siyar A´lâm-in-Nubalâ'”? Dessa människor är osanningsenliga och fulla av tvivel. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade om dem:

فَأَمَّا الَّذِينَ في قُلُوبِهِمْ زَيْغٌ فَيَتَّبِعُونَ مَا تَشَابَهَ مِنْهُ ابْتِغَاء الْفِتْنَةِ وَابْتِغَاء تَأْوِيلِهِ

”Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som är mindre klart, när de försöker så split och förvirring genom tolkning av dess innersta mening.”1

De förvränger Qur’ânen, de förvränger Sunnah, de förvränger Salafs ord. Jag har inte sett någon innovation vara så farlig som denna metodik. Inte heller har jag sett några innovatörer som är så farliga för islam som dessa. Deras enda uppgift är att försvara falskhet och vilsna dogmer. Om du kritiserar en person som förtalar följeslagare och profeter, undrar de varför du inte nämner hans goda sidor! Men när Ahl-us-Sunnah kommer på tal, nämner de bara deras dåliga sidor.

Således ber jag er läsa de omnämnda böckerna. De lärde, däribland Ibn Bâz, al-Albânî och Ibn ´Uthaymîn, har berömt dem. Vissa individer har också tagit tillbaka sina åsikter och sagt att kritik i rådande och varnande syfte behöver inte ackompanjeras med goda sidor. Andra har till och med citerat samstämmighet i ämnet. Jag kritiserar innovatörer och vilsna i rådande och varnande syfte, så varför förtalar de mig och mina böcker?

13:7