Därför gjorde inte al-Albânî Takfîr på parlamenten i de islamiska länderna

Shaykh Sâlih bin ´Abdil-´Azîz Âlush-Shaykh: I samband med att det här ämnet kom upp under konferensen nämnde jag Allâhs (djalla wa ´alâ) ord:

إِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَاء مِنكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِن دُونِ اللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاء أَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ

”Vi är inte ansvariga för er och för det som ni dyrkar i Allâhs ställe och vi tar avstånd från er. Fiendskap och hat skall råda mellan oss och er ända till dess ni endast tror på Allâh.”1

Det bevisar att fiendskap och hat är ett faktum som endast upphör med tron. Om tron på Allâh uppstår och avguderiet upphör, såväl i styret som i dyrkan, uppstår vänskap och kärlek. Den här versen är ett uppenbart bevis för att det inte är tillåtet att inträda parlamenten eller ta lätt på frågan på det här viset. De sitter bredvid kommunister, ateister, otrogna, hedningar, gravdyrkare och andra som om de vore bröder. Är bevisningen korrekt?

Imâm al-Albânî: Jag tycker inte det. Versen talar uttryckligt om relationen mellan muslimen och hedningarna. Vi kan inte säga idag att parlamentsfolket i de islamiska länderna är hedningar. Jag tror att du accepterar, eller åtminstone känner till, detaljeringen som Ibn Taymiyyah och Ibn Qayyim-il-Djawziyyah ofta tar upp; otron består av två typer: dogmatisk otro och praktisk otro. Den som faller i praktisk otro får inte behandlas som den som faller i dogmatisk otro. Godtar du denna detaljering?

Shaykh Sâlih bin ´Abdil-´Azîz Âlush-Shaykh: Tvivelsutan sett till individer. Men nuläget vittnar om att länderna stödjer avguderi, försvarar det och till och med bekämpar dem som fördömer det.

Imâm al-Albânî: Jag anser att även det kan diskuteras. När du talar om länder eller regeringar, så vet du själv att regeringarna består av olika människor. När vi betraktar dessa olika människor så tar vi hänsyn till majoriteten. Betraktar vi dem i egenskapen av synbara muslimer? Eller betraktar vi dem i egenskapen av otrogna och hedningar? Om det första alternativet överväger det andra, säger vi att de är muslimer och att de måste behandlas därefter. Annars gäller det andra alternativet. Därför är skillnaden mellan individer och regeringar endast teoretisk och inte alls relevant. Ty länder och regeringar består av människor; kungar, ministrar och vice ministrar. Antingen säger vi att dessa människor är muslimer, oavsett hur de är, eller också säger vi att de är otrogna. Vi kan inte säga att ett parlament som består av en kung som ber och fastar, ministrar som ber och fastar och vice ministrar som ber och fastar är liksom Ibrâhîms folk som han (´alayhis-salâm) tog avstånd ifrån i den klara versen. Det råder inga delade åsikter om att det skall tas avstånd från hedningarna. Det viktiga är att vi är precisa i frågan; tar vi avstånd från dem för att de är avgudadyrkare eller för att de vilsna muslimer?

160:4