Måhända undrar någon vad vi säger om ´Â’ishahs (radhiya Allâhu ´anhâ) ord:

”Om Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade sett vad kvinnorna har hittat på skulle han förmenat dem moskén liksom israelernas kvinnor förmenades.” Jag sade till ´Amrah: ”Blev israelernas kvinnor förmenade moskén?” Hon sade: ”Ja.”1

Kanske var ´Â’ishahs (radhiya Allâhu ´anhâ) förståelse överensstämmande med dåtidens situation. Om kvinnans närvaro i moskén medför större skada än nytta, är det obligatoriskt att utgå ifrån de föreskrivna principerna och förebygga skada. Därtill är det bättre att kvinnan ber i sitt eget hem. Detta är däremot olikt händelsen som utspelade sig mellan ´Abdullâh bin ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) och hans son Bilâl. Ibn ´Umar nämnde hadîthen:

”Hindra inte Allâhs slavinnor från Allâhs moskéer. Deras hem är dock bättre för dem.”2

Bilâl sade: ”Vid Allâh jag skall hindra dem.” Följaktligen blev Ibn ´Umar mycket arg och skällde ut honom som aldrig förr. Det sägs också att han bojkottade honom tills han dog. Ibn ´Umar klargjorde skälet. Jag berättar för dig vad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade och du säger motsatsen? Hans son borde ha svarat hövligt och vänligt och sagt det ´Â’ishah sade:

”Om Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade sett vad kvinnorna har hittat på skulle han förmenat dem moskén liksom israelernas kvinnor förmenades.”

Slutsatsen är alltså baserad på förståelse; den kan vara korrekt och den kan vara fel. Men en konkret invändning, lik Bilâl bin ´Abdillâhs, fordrar ilska. Därför blev ´Abdullâh bin ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) arg på sin son.