Därför ångrar sig inte Ahl-ul-Bid´ah

Râfidhah gläds över sin troslära. Bâtiniyyah gläds över sin troslära. Extrema Sûfiyyah gläds över sin troslära. Djahmiyyah gläds över sin troslära. Mu´tazilah gläds över sin troslära. Qadariyyah gläds över sin troslära och så vidare. Varenda en gläds över sin falskhet. Därför återvänder Ahl-ul-Bid´a i princip inte till sanningen. Qur’ânen och Sunnah motiverar inte dem till att återvända till sanningen och hålla fast vid Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) rep.

Detta fenomen finns dessvärre även bland människor som hävdar Salafiyyah. Om han avviker lite vägrar han återvända till den raka vägen som han känner till. Detta sker ofta hos dem som hävdar Salafiyyah. De avviker och sluter sig till Ahl-ul-Bid´a utan att återvända till sanningen.

Som exempel gav jag Khawâridj i början. Det finns ungdomar hos oss som vi visste var Salafiyyûn. De började dra sig till dem. Jag satt med dem och talade vänligt med dem för att få dem tillbaka till sanningen. Jag såg dock ingen vara berättigad till det. Jag sade till dem att de är som personen som har en fot på stranden och en i havet och som andra människor kommer till för att dra upp honom på stranden. De klarar inte av det. Vad skall man då säga om de vilsna som har drunknat i sin villfarelse så länge Allâh inte vill vägleda dem.

Därför sade många Salaf att Ahl-ul-Bid´a ångrar sig inte. Därför varnade de för innovationer och skrev många böcker om ämnet. Så gjorde de dock inte gentemot syndarna. Ty syndaren känner innerst inne att han syndar. Denna känsla kan få honom att ångra sig inför Allâh (tabârak wa ta´âlâ).

Angående innovatören, anser han att han är vägledd. Hur kan han göra det? Därför att hans hjärta är bak-och-fram.