Därav Takfîr på Sulaymân bin Suhaym

Å ena sidan säger Sulaymân bin Suhaym att all dyrkan får endast tillägnas till Allâh allena och att ingetdera får tillägnas till nära änglar eller sända profeter. Å andra sidan beljuger han sig själv och säger att det inte är avguderi att tillbe Shamsân och hans jämlikar i tid av svårigheter, avlägga eder för dem så att de kan bota sjuklingen och rädda den nödgade. Till sin otros bevisning argumenterar han med hadîthen som säger att Satan har tappat hoppet om att dyrkas på den Arabiska halvön.

Å ena sidan delar han in Tawhîd i två typer – Tawhîd-ur-Rubûbiyyah och Tawhîd-ul-Ulûhiyyah – och berättar att Shaykhen har klargjort det. Å andra sidan fördömer han oss för vår Takfîr på Tâlib al-Hamdhî och hans jämlikar som avgudar inom båda sorters Tawhîd och hävdar att Husayn och Idrîs förmår att gagna och skada.

Å ena sidan säger han att kapitlet ”al-Ikhlâs” räcker för Tawhîd; Han klargör att Han är ensam om Sina handlingar och skapande, att enkom Han har rätt till dyrkelse och att endast Han skall döma. Å andra sidan förnekar han allt det och fördömer oss för att vi gör Takfîr på den som anser att ´Abdul-Qâdir och helgonen förmår att gagna och skada och säger att vi gör Takfîr på muslimer. När vi gör Takfîr på dem som åkallar Shamsân, Tâdj och Hattâb säger han att vi gör Takfîr på muslimer. Det är märkligt att han först medger att bara Allâh har rätt att döma och sedan fördömer oss när vi efterlever Allâhs dom och säger att den som praktiserar Qur’ânen hädar och att Qur’ânen inte skall tolkas.