Därav förnekad sanning

Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah (d. 728)

Kitâb-ul-Îmân, sid. 152-153

En människa kan veta att en annan har rätt varvid hon ändå väljer att förneka den sanning som denne står för, antingen på grund av avund mot den andre, önskan att överträffa denne eller också på grund av lust. Lusten får henne att förgripa sig på den andre och avvisa dennes ord på alla möjliga vis. Innerst inne vet hon att den andre har rätt. Nästan alla som beljög sändebuden visste att de hade rätt och att de var sanningsenliga. Men på grund av avund, strävan efter höghet och ledarskap eller kärlek till det jordeliv som de upplevde av egendomar, ledarskap, vänskap med andra och annat som de såg sig vara tvungna att överge om de började följa sändebuden, valde de att beljuga dem och behandla dem fientligt varvid de inkluderades till de värsta hedningarna i klass med Satan och Farao. De visste emellertid att de hade fel och att sändebuden hade rätt. Därför nämns det inte att hädarna har ett enda giltigt motargument mot sändebudens sanningsenlighet. Allt de har är sina lustar. Exempelvis sade de till Nûh (´alayhis-salâm):

أَنُؤْمِنُ لَكَ وَاتَّبَعَكَ الْأَرْذَلُونَ

”Skall vi tro på dig som har slöddret till anhängare?”1

Det är allom bekant att anhängare som har det sämre ställt inte påverkar hans sanningsenlighet negativt, men de ville helt enkelt inte vara tillsammans med dem.

126:111