Imâm Shams-ud-Dîn Muhammad bin Abî Bakr bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

Ighâthat-ul-Lahfân (1/176)

Ett andra och tredje namn för sång är falskhet och lättsinnigt tal. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَالَّذِينَ لَا يَشْهَدُونَ الزُّورَ وَإِذَا مَرُّوا بِاللَّغْوِ مَرُّوا كِرَامًا

”De som inte vittnar falskt och som, när de träffar på lättsinnigt tal, går vidare med värdighet.”1

Muhammad bin al-Hanafiyyah sade:

“Falskhet här åsyftar sång.”

Detsamma återberättade Layth från Mudjâhid. al-Kalbî sade:

“De närvarar inte i sittningar som består av falskhet.”

Lättsinnighet är, språkligt definierat, allt hävt och bortkastat. Med andra ord bevittnar de inte sittningar som består av falskhet. När de träffar på lättsinnigt tal och lättsinniga handlingar, går de bara vidare med värdighet. De stannar inte kvar, de dras inte till det. Till det inkluderas även hedniska högtider, vilket Salaf förklarade versen som, sång och all annan falskhet. az-Zadjdjâdj sade:

”De sitter inte med syndare och de bistår inte dem med synderna. Människor som inte behagas av lättsinnighet som de är, går de värdigt förbi. Ty de värdesätter sig själva såtillvida att de varken närvarar på sådana platser eller blandas med deras utövare.”