Dâniyâl i lejonskogen

Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Sahîh Qasas-il-Anbiyâ’, sid. 433-434

Abûl-´Âliyah sade:

”När vi erövrat Tustar, fann vi i Harmazân ett hus vari det låg en säng. I den låg en död man och vid huvudet hade han en bok. Vi tog boken och gav den till ´Umar bin al-Khattâb som i sin tur kallade på Ka´b. Han översatte den till arabiska och jag var den förste araben som läste den. Jag läste den på samma sätt som jag läste denna Qur’’ânen.” Jag sade till Abûl-´Âliyah: ””Vad stod däri?”” Han sade: ”Era liv, angelägenheter och språk och vad som kommer att inträffa.” Jag sade: ”Vad gjorde ni med mannen?” Han sade: ”Under dagen grävde vi tretton gravar. Senare på natten begravde vi honom och fyllde igen resten av gravarna så att ingen skulle veta var han låg.” Jag sade: ”Vad hoppades de på av honom?” Han sade: ”När det rådde torka, tog de ut hans säng och fick sålunda regn.” Jag sade: ”Vem trodde ni mannen var?” Han sade: ”En man vid namn Dâniyâl.” Jag sade: ”Hur länge trodde ni att han legat död?” Han sade: ”Trehundra år.” Jag sade: ”Var han inte förändrad?” Han sade: ”Nej, bara några hårstrån i nacken. Profeters kroppar ruttnar inte och inte heller äts de upp av rovdjur.”

Denna berättarkedja är autentisk fram till Abûl-´Âliyah. Men om det rör sig om trehundra år, var han inte profet, utan en rättfärdig man, ty det fanns inga profeter mellan ´Îsâ bin Maryam och Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam) enligt hadîthen hos al-Bukhârî. Tidsperioden mellan dem två var fyrahundra år, och det har sagts sexhundra och sexhundratjugo år. Likaså kan det röra sig om åttahundra år, vilket är nära Dâniyâls tid.

Det har rapporterats autentiskt till Abûl-´Âliyah att hans näsa var en hand lång. Och med en god berättarkedja från Anas bin Mâlik har det rapporterats att hans näsa var en arm lång. På så sätt finns det möjlighet att denne man var en av de gamla profeterna och Allâh (ta´âlâ) vet bättre.

Ibn Abî Dunyâ rapporterade från ´Abdur-Rahmân bin Abîz-Zinâd, från hans fader, som sade:

”På Abû Burdah bin Abî Mûsâ al-Ash´arîs finger såg jag en ring vars ringsten var graverad med två lejon som slickar en man mellan dem.”

Abû Burdah sade:

”Denna ring tillhör denne döde man som enligt dessa stadsbor var Dâniyâl. Abû Mûsâ tog den samma dag som han begravdes.”

Abû Burdah sade:

”Abû Mûsâ frågade den byns lärde om ringens gravering. De sade: ”Kungen som tillfångatog Dâniyâl besöktes en gång av astrologer och teologer. De sade till honom: ”Den och den natten kommer ett gossebarn att födas och han kommer att störta ditt rike och förstöra det.” Då sade kungen: ”Vid Allâh! Jag skall döda samtliga gossebarn den natten.” De tog Dâniyâl och kastade honom i en lejonskog. Han tillbringade natten bland lejonen men de skadade inte honom utan snarare slicka honom. Hans moder kom och fann dem slicka honom och på så sätt räddade Allâh honom.”

Abû Burdah sade:

”Abû Mûsâ sade: ”Byns lärde sade: ”Dâniyâl graverade in sin bild och de två slickande lejonens bild på ringstenen för att inte glömma hur Allâh hade begåvat honom.”

Berättarkedjan är god.