Då räcker det inte att bara en avvisar Ahl-ul-Bid´ah

Dr Ibrâhîm [ar-Ruhaylî] sade:

”Avvisning av den oliktänkande är Fardh Kifâyah; om någon lärd gör det är det Sharî´ah-baserade syftet uppnått sett till att den oliktänkande avvisas och samfundet varnas. I detta fall är de lärdas samvete rent via den handlingen.”

Det stämmer att de resterandes samvete är rent om en lärd avvisar och det Sharî´ah-baserade syftet uppnås. Men om det inte uppnås med en persons avvisning av den oliktänkande för att den avvisade innovatören fortsätter att envisas, för att det finns folk som tillskriver sig kunskap som stödjer den avvisade och gläds över den avvisades orättvisa och falska avvisningar av den lärde som avvisar innovationer och falskheter och för att det finns lärda som tiger och inte klargör den avvisades fel och falskheter så att den avvisade utnyttjar denna tystnad och får folket att tro att de som är tysta är på hans sida och stödjer honom och får dem att tro att de hade kritiserat honom om han hade haft fel, blir det definitivt obligatoriskt för de tysta lärda att förklara sanningen för människorna utav välvilja till Allâh, Hans skrift, Hans sändebud, de muslimska ledarna och lekmännen. Det skall också göras för att stödja sanningen och krossa prövningarna och meningsskiljaktigheterna som har bildats av tystnaden eller av det tysta stödet till personen som fallit i falskhet. Dessa två faktorer har bidragit med att syftet inte alls uppnås och på så sätt har resten inte alls något rent samvete. Därför är det inte tillåtet att säga att de andra inte är förpliktigade. Om syftet inte uppnås med en persons eller tio personers avvisningar är de andra lärdas samvete inte alls rent förrän de reser sig upp så att syftet uppnås, prövningen släcks och sanningen blir klar och tydlig för människorna bland studenterna och lekmännen. Att säga att syftet är uppnått när läget ser ut som det gör nu med all denna förvirring och häftiga tumult är konstigt och ännu konstigare är hans ord:

”I detta fall är de lärdas samvete rent via den handlingen.”

I stället hade Dr Ibrâhîm, de tysta lärda och andra varit skyldiga att konfrontera prövningarna och motiverade till att göra denna plikt som är Fardh Kifâyah.

Det är inte osannolikt om denna stora prövning och dess frukter beror just på de tystas tystnad och att de vägrar att göra denna plikt som är Fardh Kifâyah och som inte uppfyller syftet med endast en persons avvisning. Fundera över de tidigare Ahl-us-Sunnahs förståelse när de alla utförde denna väldiga plikt. Imâm Ibn-ul-Qayyim sade i ”Madâridj-us-Sâlikîn”1 när han avvisade Ahl-ul-Bid´a:

”Därför var Salafs och imamernas avvisningar hårda mot dem. De avslöjade dem överallt och varnade för dem på det hårdaste sättet och lade ned en mycket större vikt vid det än vid att fördöma synder, orättvisor och vrånghet. Ty innovationernas skada, rivning av religionen och motsägelse till den är allvarligare.”

11/372.