Då bryter sömnen tvagningen

al-Bukhârî sade:

117 – Âdam berättade för oss: Shu´bah berättade för oss: al-Hakam berättade för oss: Jag hörde Sa´îd bin Djubayr berätta från Ibn ´Abbâs som sade:

”En natt övernattade jag hos min moster och profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hustru Maymûnah bint al-Hârith. Det var hennes natt och profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) var hos henne. Efter att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade bett ´Ishâ’ kom han hem och bad fyra Raka´ât. Därefter sov han. Sedan vaknade han och sade: ”Den lille gossen sover” eller liknande. Därefter reste han sig upp och likaså reste jag mig upp och ställde mig till vänster om honom varpå han tog mig till sin högra sida. Han bad fem Raka´ât och sedan två Raka´ât. Därefter sov han så att jag kunde höra honom snarka. Efter det gick han ut och bad.”

Hadîthen bevisar att sömnen inte bryter tvagningen ehuru den skulle vara djup. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sov så att han snarkade och gick sedan ut till bönen utan att två sig. Det betyder att sömnen bryter inte tvagningen helt och fullt ehuru den skulle vara djup. Detta är en av frågans åtta åsikter. Åsikten som är närmast sanningen är Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyahs åsikt. Han säger att sömnen är ett moment vari tvagningen bryts. Ögonen är öppningens snöre. När ögonen somnar lossar snöret.

Om personen känner när hans tvagning bryts, så handlar det inte längre om föraningar; nu har föraningarna blivit till övertygelse och i så fall bryts inte hans tvagning.

Och om han inte känner av när hans tvagning bryts, blir det obligatoriskt för honom att två sig. Det spelar ingen roll om han sover liggande, bakåtlutad, i Sudjûd eller stående. Poängen ligger inte i hur han sover; poängen ligger i huruvida han känner när hans tvagning bryts eller inte. Om han inte känner när hans tvagning bryts, bryter hans sömn tvagningen och inte annars.