Då bryter sömn tvagningen

al-Bukhârî sade:

570 – Mahmûd berättade för oss: ´Abdur-Razzâq underrättade oss: Ibn Djuraydj underrättade mig: Nâfi´ underrättade mig: ´Abdullâh bin ´Umar berättade för oss:

En natt blev Allâhs budbärare (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) upptagen och försenad så att vi lade oss i moskén. Därefter vaknade vi varpå vi lade oss igen. Därefter vaknade vi varpå profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom ut till oss och sade: ”Ingen annan än ni på jorden väntar på bönen.”

Vissa lärda argumenterar med hadîthen för att sömn inte bryter tvagningen över huvud taget. Poängen ligger i hans ord:

… så att vi lade oss i moskén. Därefter vaknade vi varpå vi lade oss igen. Därefter vaknade vi…”

Läggning är sömn. Tillsynes tvådde de sig inte. Åsikten stöds också av Anas hadîth där han berättade att de kunde vänta på ´Ishâ’ så att deras huvuden nickade för att sedan be utan att två sig1. Det råder dock en stor oenighet kring sakfrågan som har hela åtta åsikter.

Enligt mig är den mest korrekta åsikten att han som somnar så att han förlorar medvetandet, förlorar sin tvagning. Och han som somnar och är vid medvetandet och kan känna i fall han bryter sin tvagning eller inte, förlorar inte sin tvagning ehuru han ligger ned. Allting handlar om medvetandet. När medvetandet finns, finns också tvagningen, och när medvetandet förloras, förloras också tvagningen.

1Muslim (125).