Då bryter resenären fastan

Abû Dâwûd sade:

557 – Dja´far bin Musâfir berättade för oss: ´Abdullâh bin Yahyâ berättade för oss: Sa´îd bin Abî Ayyûb och al-Layth berättade för mig: Yazid bin Abî Habîb berättade för mig: Kulayb bin Dhuhl al-Hadhramî underrättade honom, från ´Ubayd bin Djabr som sade:

”En gång i Ramadhân var jag med Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare Abû Basrah al-Ghifârî på en båt från Fustât. Han togs upp varefter hans lunch serverades. Han hade inte lämnat bebyggelsen förrän han hade kallat på matbordet. ”Kom närmare”, sade han. Jag sade: ”Ser du inte bebyggelsen?” Abû Basrah sade: ”Vänder du ryggen åt Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah?” Sedan började han äta.”

Hadîthen används som bevis av dem som tillåter den hemmastadgade bryta sin fasta samma dag som han reser. Den åsikten delar ash-Sha´bî och Ahmad bin Hanbal. al-Hasan sade:

”Om han tänker resa får han bryta fastan samma dag i sitt hem.”

Ishâq bin Râhûyah sade:

”Han får bryta fastan så fort han placerar sin fot på sitt riddjur.”

Han citerade samma sak från Anas bin Mâlik1. De drog paralleller mellan denne och den fastande som insjuknar under dagen och bryter fastan. Enligt dem får samma sak göras av den hemmastadgade som inleder dagen fastande och sedan börjar resa; bådadera är giltiga skäl till avbruten fasta.

Jag tycker dock inte att resa liknar sjukdom då resan sker frivilligt till skillnad från sjukdomen. Alltså är sjukdomen ett giltigt skäl till skillnad från resan som sker på eget initiativ. Likaså får den bedjande som insjuknar under bönens gång sätta sig ned och be till skillnad från personen som börjar resa under bönens gång – han får inte korta sin bön.

Abû Hanîfah och hans anhängare anser att resenären får inte bryta den dagens fasta. Detsamma säger Mâlik, al-Awzâ´î och ash-Shâfi´î. Samma åsikt rapporteras från an-Nakha´î, Makhûl och az-Zuhrî. Det är säkrast att handla så. När hemmastaddhetens domar blandas med resans domar har hemmastaddheten företräde.