Brådskande nyhetsspridning

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) sade:

وَإِذَا جَاءهُمْ أَمْرٌ مِّنَ الأَمْنِ أَوِ الْخَوْفِ أَذَاعُواْ بِهِ وَلَوْ رَدُّوهُ إِلَى الرَّسُولِ وَإِلَى أُوْلِي الأَمْرِ مِنْهُمْ لَعَلِمَهُ الَّذِينَ يَسْتَنبِطُونَهُ مِنْهُمْ وَلَوْلاَ فَضْلُ اللّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُ لاَتَّبَعْتُمُ الشَّيْطَانَ إِلاَّ قَلِيلاً

Och när ett [rykte] som gäller fred eller krig kommer till deras kännedom, skyndar de sig att sprida det. Om de [i stället] genast underrättade sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen kunna klarlägga [ryktets betydelse]. Om inte Allâh i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt visst ha slutit er till Djävulen, alla utom ett fåtal.”1

Versen består av en moralisk princip: dyker en sakfråga upp skall den lämnas över till dess ansvariga. Ingen annan skall uttala sig innan de ansvariga. Det är mer sannolikt att de har rätt och löper mindre risk att förfela.

Versen förmenar också människorna att ha bråttom med att sprida nyheter så fort de hör talas om dem. De är befallda att fundera innan de talar och begrunda nyheten: är det nyttigt att sprida den? I så fall sprider de den och inte annars.

14:83