Börja med dina egna brister innan du tittar på andras

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Rannsakning av ens själ består av flera fördelar. En av dem är att man får reda på sina brister. Den som inte känner till sina brister kan inte heller likvidera dem. Imâm Ahmad rapporterade att Abûd-Dardâ’ (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”En person har ingen fullkomlig förståelse förrän han hatar människorna för Allâhs sak och sedan rannsakar sig själv och hatar sig själv ännu mer.”12

Man skall alltså börja med sig själv. Han skall fördöma andras fel, men han skall först fördöma sina egna fel. Den som fördömer andras fel och glömmer bort sig själv kommer bara att synda mer. Därför skall man först och främst fördöma sina egna fel och därefter andras genom att råda dem, påbjuda och förbjuda dem:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آَمَنُوا لِمَ تَقُولُونَ مَا لَا تَفْعَلُونَ كَبُرَ مَقْتًا عِندَ اللَّهِ أَن تَقُولُوا مَا لَا تَفْعَلُونَ

”Troende! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Allâh att era ord inte överensstämmer med era handlingar!3

Sysselsätt dig inte med andras fel medan du glömmer bort dina egna. Börja med dig själv och hindra dig själv från villfarelse. Gör du så är du en vis person.

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Mutarrif bin ´Abdillâh sade:

”Om jag inte vetat hur jag själv är skulle jag hatat människorna.””4

Det vill säga om jag inte hade vetat vilka brister jag själv har. Det är viktigare att titta på sina egna brister. Många människor gör tvärtom. De tittar på andras fel, baktalar dem och förtalar dem och glömmer bort sina egna fel. Det är en olycka för människan.

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Han sade också under sin bön i ´Arafah:

”Allâh! Straffa inte människorna på grund av mig.””5

Han såg ned på sig själv. Han bad Allâh att inte straffa de andra på grund av honom eftersom han stod bland dem. Han erkände sina synder och bävade för Allâh. Att han bad om något sådant tyder på att han nedvärderade och rannsakade sig själv.

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Bakr bin ´Abdillâh al-Muzanî sade:

”När jag tittade på människorna på ´Arafât trodde jag att de hade blivit förlåtna om inte jag hade stått bland dem.”

Ayyûb as-Sikhtiyânî sade:

”När de fromma kommer på tal är jag på avstånd.”6

Han fördömde sig själv och ansåg inte sig själv tillhöra de fromma när de kom på tal. Han sade så utav kritik, inte utav hopplöshet. Han kritiserade sig själv, han berömde inte sig själv.

1az-Zuhd, sid. 167.

2Ighâthat-ul-Lahfân (1/64).

361:2-3

4Ighâthat-ul-Lahfân (1/64).

5Ibid.

6Ibid.