Publicerad: 2010-08-18
Författare: Imâm Ahmad bin ´Abdir-Rahmân bin Qudâmah al-Maqdisî
Källa: Mukhtasar Minhâdj-il-Qâsidîn, sid. 29

Bönen är religionens pelare och lydnadens början. Det har rapporterats många och kända rapporteringar kring bönens förträffligheter.

Till dess bästa drag hör ödmjukheten. Det har rapporterats från ´Uthmân bin ´Affân (radhiya Allâhu ´anh) att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

“Det finns inte en person som är med om att tiden för den obligatoriska bönen går in och tvår sig på ett korrekt sätt, ödmjukar sig på ett korrekt sätt och utför Rukû´ på ett korrekt sätt, utan att den stryker bort hans tidigare synder så länge han inte utför en stor synd. Detta gäller hela livet.”1

Dessutom sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

“Den som förrättar två Rak´ât utan att tala med sig själv under dem, får sina tidigare synder förlåtna.”

När ´Abdullâh bin az-Zubayr förrättade bönen, stod han som en käpp utav ödmjukhet. När han föll ned på Sudjûd, steg fåglar ned på honom. De trodde att han endast var en trädstam. En dag stod han och bad i Hidjr [vid Ka´bah] när en katapults sten föll och slet med sig bitar av hans kläder. Han vände sig inte om.

Maymûn bin Mahrân sade:

“Jag har aldrig sett Muslim bin Yasâr vända sig om i bönen. En dag rasade en sida av moskén. Folket blev förskräckta av dess ras. Under tiden stod han inne i moskén och förrättade bönen utan att vända sig om. När hans familj brukade komma hem, var de alltid tysta. Det var först när han började förrätta bönen som de började tala och skratta.”

´Alî bin al-Husayn (radhiya Allâhu ´anhumâ) brukade bli gul varje gång han tvådde sig. När det sades till honom vad som fick honom att två sig på det viset, sade han:

“Vet ni vem jag skall ställa mig framför?”

Håll fast vid din kunskap att bönen har pelare, plikter och rekommendationer. Dess själ är avsikten, uppriktigheten, ödmjukheten och det närvarande hjärtat. Utan dessa faktorer uppnås inte syftet med Adhkâr och det intima samtalet med Allâh. Ty ett tal som inte uttrycker vad som finns i hjärtat är som hallucinationer. Inte heller uppnås syftet med handlingarna. Om syftet med den stående positionen i bönen (Qiyâm), Rukû´ och Sudjûd är en tjänst respektive underkuvelse och högaktning samtidigt som hjärtat är frånvarande, kvarstår endast en meningslös gestalt. Allâh (ta´âlâ) sade om offerdjuren:

“Deras kött och blod når aldrig Allâh; men er gudsfruktan når Honom.”2

Syftet är att det som leder en till Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) är egenskapen som överväldigar hjärtat så att det underkastar sig de fordrade beordringarna. Således måste hjärtat vara närvarande i bönen. Men Allâh har förlåtit försummelsen som kommer efterhand eftersom hjärtats närvaro i början av bönen ger samma dom till resten av bönen.