Bön innan Maghrib

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Khulâsatu Akhbâr-ir-Rihlah al-Albâniyyah ilâd-Diyâr-il-Misriyyah, sid. 49

Anas (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Efter att bönekallaren kallat till Maghrib, letade profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare upp pelare för att be mot dem. Den som kom in i moskén och såg dem i det skedet kunde tro att de bad den frivilliga bönen efter Maghrib.”1

Han nämnde denna hadîth för att påpeka att frivillig bön innan Maghrib var en bekant praxis på sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid, och att följeslagarna bad den i stora skaror. Om någon hade kommit in i moskén och sett dem be den bönen, skulle han trott att de bad frivillig bön efter Maghrib. Så många bedjande var det vill säga. Frivillig bön efter Maghrib är ju som bekant en starkt rekommenderad Sunnah, men få människor vet att frivillig bön innan Maghrib är minst sagt föreskriven om än inte starkt rekommenderad. Få människor vet detta. Vissa rättsskolor idag anser inte handlingen ens vara föreskriven i motsats till denna och andra hadîther, däribland:

”Be innan Maghrib. Be innan Maghrib. Be innan Maghrib – för den som vill.”2

1al-Bukhârî och Muslim.

2al-Bukhârî (1183).