Ber bara ibland

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Madjmû´-ul-Fatâwâ (12/51-52)

Fråga: Hur lyder domen för en person som bara ber ibland? Är det tillåtet att umgås med honom och vara vän med honom?

Svar: Om frågan åsyftar samlingsbönen, så är hans praxis förbjuden och syndig. Det är obligatoriskt att be samlingsbön i moské och den får bara utelämnas skäligt.

Om personen ber aldrig och gör så utav dogm, är han otrogen och utesluten ur religionen. Den som dementerar bönens plikt är otrogen så länge han inte är en ny konvertit och saknar kunskap om islams plikter och ritualer. I så fall får sanningen klargöras för honom. Om han därefter väljer att vidhålla sin dementi, betraktas han som otrogen avfälling.

Om personen bekräftar bönens plikt men utelämnar den utav lathet och slarv, har de lärde delade åsikter om hans otro. Vissa anser att den som lämnar en enda obligatorisk bön så att dess tid går ut är otrogen. Andra menar att han är otrogen om han inte ber alls. Den åsikten är korrekt; han måste lämna bönen helt och fullt för att vara otrogen, ty han bryr sig inte om bönen. Således sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Mellan mannen och avguderiet och otron är den uteblivna bönen.”1

Till synes syftar hadîthen på en fulländad utelämning. Dessutom säger Buraydahs hadîth:

”Pakten som är mellan oss och dem är bönen. Den som lämnar den har hädat.”2

Han sade inte ”den som lämnar en bön”. Jag tycker alltså att han är otrogen först när han inte ber alls.

Angående personen i frågan, anser jag inte att han är otrogen. Han är emellertid syndig och får därför inte vara förmyndare för sina släktingar, hans vittnesbörd avslås och han får inte leda muslimerna.

Beträffande umgänge och vänskap med honom, så är det harmlöst om man hoppas på hans förbättring och inte annars. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade om det dåliga sällskapet:

”Det dåliga umgänget är som en smed. Antingen bränner han dina kläder eller också känner du av hans stank.”3

1Muslim (82).

2at-Tirmidhî (2621), an-Nasâ’î (463) och Ibn Mâdjah (1079). Autentisk enligt al-Albânî.

3al-Bukhârî.