Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Khulâsatu Akhbâr-ir-Rihlah al-Albâniyyah ilâd-Diyâr-il-Misriyyah, sid. 48-49

Av alla egyptiska städer som jag har besökt har jag inte sett någon be mot skrank (سترة). De flesta bedjande gör fel när de ställer sig var som helst i moskén för att be; mitt i moskén eller längst bak i moskén. Det obligatoriska är rena motsatsen. Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Om någon av er ber mot ett skrank, ska han närma sig det. Satan kommer då inte klara av att avbryta hans bön.”1

Moskéimamerna, såväl tillhörande Ansâr-us-Sunnah som andra, lägger inte märke till detta profetiska påbud. Detta påbud understryks dels av profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) egna handlingar, dels av hans följeslagares handlingar. al-Bukhârî rapporterade att:

”Avståndet mellan platsen där han placerade pannan och väggen motsvarade ett fårs passage.”2

Det vill säga cirka 40 cm. Det är alltså inte tillåtet att ställa sig mitt i moskén och be. Det är fel. Antingen får den bedjande be mot en vägg, en pelare eller också mot någons rygg.

Vad följeslagarnas praxis beträffar, berättade Anas (radhiya Allâhu ´anh):

”Efter att bönekallaren kallat till Maghrib, letade profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare upp pelare för att be mot dem. Den som kom in i moskén och såg dem i det skedet kunde tro att de bad den frivilliga bönen efter Maghrib.”3